term för terrängformer vilka bildats av uppbyggande och nedbrytande processer. Uppbyggande processer är framför allt en konsekvens av tektoniska rörelser med höjning eller sänkning av jordskorpan som följd (se plattektonik), men också av förhårdnandet av sediment till bergarter. De nedbrytande processerna är vittring, erosion och massrörelser. Landformerna är således olika gamla i olika delar av världen.
Sverige ligger på en urbergsyta tillhörande den Baltiska skölden som redan i slutet av proterozoikum (för c:a 600 miljoner år sedan) blev nednött till en nästan plan yta, ett peneplan. Under kambrium (för c:a 542–488 miljoner år sedan) avsattes sediment när peneplanet sänktes och hamnade under den dåvarande havsytan. Sedimenten pressades samman till s.k. sedimentära bergarter, vilka sedan på många håll eroderades bort och det s.k. subkambriska peneplanet föreligger i nära nog ursprungligt skick, t.ex. i Västergötland, Uppland och sydöstra Småland. På andra håll har berggrunden utsatts för djupverkande erosion och vittring varigenom en kuperad relief eller slätter med restberg uppkommit. Den gamla Baltiska skölden har därmed fått olika landformer såsom peneplan, sprickdalslandskap, bergkullterräng och bergkullslätter.
Landformerna kan delas upp i berggrundens former och det lösa jordtäckets former. Skillnaden dem emellan märks tydligast i områden som varit nedisade vars lösa jordtäcke huvudsakligen består av avlagringar från inlandsisen och vatten i anslutning till denna. Berggrundens former utgörs av erosionsformer och former betingade av rörelser i Jordens inre (t.ex. horstar, gravsänkor, förkastningar).
Berggrundens former och deras upphov kan i korthet beskrivas enligt följande: fjäll, höga berg och bergskedjor (erosion av berggrundspartier som har höjts), berggrundsslätter, peneplan (nednötning under miljontals år), cuestas, hogbacks (en sedimentär lagerföljd har höjts och tippats), dalgångar (normalt tektoniska processer där markytan sjunker, eller av erosion av rinnande vatten), enskild brant (förkastning, erosion av en gammal förkastning eller enbart erosion), höjd kust (havets abrasion).
Det lösa jordtäckets former och deras upphov kan i korthet beskrivas enligt följande: ras- och skredmassor, talus och slamströmmar (gravitationen), alluvialkoner, åsar, åsnät, kames, dalutfyllnader, deltan, sandbankar, sandurbildningar och issjöterrasser (fluvialt avsatta), strandvallar, klapperstensfält, strandsporrar, tombolos (vågor), dyner (vind), moräner med bl.a. drumliner, stöt- och läsidesmoräner, ändmoräner (inlandsisar).
Skogsencyklopedin