flytande metalliskt grundämne som är sällsynt i jordskorpan – medelhalten är endast c:a 0,08 g/ton. Utsläppen av kvisksilver i naturen har länge varit ett stort ekologiskt problem. Den största tillförseln sker dock genom vulkanisk aktivitet och förångning av kvicksilver från naturligt förekommande mineral och sediment. Den totala tillförseln uppskattas till 25000–100000 ton/år. Punktutsläpp kan emellertid ge kraftiga tillskott, bl.a. från klor-alkaliindustrin, sopförbränningsanläggningar och kolförbränning. I Sverige har punktutsläppen till luften reducerats kraftigt och var 1988 knappt 3 ton/år. De direkta punktutsläppen till vatten var samma år 200 kg och depositionen genom spridning av kvicksilverhaltigt avloppsslam lika stor.
Kvicksilver har ingen positiv biologisk funktion utan bildar starka gifter för de flesta former av liv. Ett särskilt fruktat gift är metylkvicksilver som lätt anrikas av däggdjur i olika inre organ och orsakar fosterskador och nervstörningar. I Sverige användes fram till 1966 syntetiskt metylkvicksilver för betning av utsäde, vilket gav skador hos bl.a. duvor och än värre på duvpredatorer som pilgrimsfalk och duvhök genom kvicksilvrets förmåga att anrikas. I marken bildar kvicksilver i jonform mycket stabila komplex med organisk substans (humus) och anrikas därför i markens ytskikt. Kvicksilverhalten i humusskiktet av svenska skogsjordar beräknas vara flera gånger högre än naturligt. Detta kan störa viktiga mikrobiella processer såsom cellulosanedbrytningen.
Skogsencyklopedin