olika former av kväveoxid (NOx) och salpetersyra (HNO3) som når marken via nederbörden. Kväveoxiderna härstammar från förbränning – till stor del från bilmotorer – och kommer till 75 % från utlandet. Salpetersyran i nederbörden sänker dess pH från normala 5,2 till 4,2. En annan kväveförening som tillförs marken är ammoniak (NH3), som i luften omvandlats till ammoniumjoner (NH4+). Dessa kan bilda ammoniumsulfat vid reaktion med svavelsyra. Ammoniumsulfat har en starkt försurande verkan.
Surt och kväverikt regn gör att viktiga basiska näringsämnen, såsom kalium, kalcium och magnesium går förlorade. Samtidigt ökar kvävetillgången, vilket sammantaget kan innebära en störd balans mellan markens näringsämnen och träden kan uppvisa bristsymptom. På kort sikt kan det vara ett positivt tillskott som ökar markens produktionsförmåga. På lång sikt innebär det ett hot mot skogen genom att markerna mättas och kväveläckaget kan medföra övergödning av sjöar och vattendrag. Ensidig tillförsel av kväve innebär också att andra näringsämnen kommer att bli en relativ brist med åtföljande nedsättning av tillväxten. Den kritiska gränsen för kvävenedfall över skogsmarkerna är svår att fastställa och beror mycket av skogsekosystemets förmåga att ta upp kväve. Mätningar i södra Sverige visar att flertalet skogsbestånd hittills kunnat utnyttja det atmosfäriska kvävenedfallet. Den oro forskarna hyser gäller konsekvenserna på längre sikt. Depositionen överstiger den kritiska belastningsgränsen 8–15 kg/ha och år i sydvästra Sverige, tangerar den i Svealand och ligger något under i Norrlands inland.
Skogsencyklopedin