framställning av träkol av ved och annat biologiskt material. Kolningsprocessen är en ofullständig förbränning vid minskad syretillförsel eller genom upphettning, varvid cellulosa, lignin m.m. bryts ned och vätehaltiga, flyktiga beståndsdelar försvinner.
Skogskolning kan utföras i kolmila, med ett energiutbyte av 40–50 %. Då försvinner flyktiga ämnen, till skillnad från vad som sker vid ugnskolning eller vid pyrolyskolning (i retort). De flyktiga beståndsdelarna ger en användbar bränngas.
Bränning i grop är den äldsta kolningsmetoden, som in på 1900-talet förekom i Västsverige för smideskol. Också liggmilan, bestående av en välta med uppbyggda kortsidor, är gammal.
Skogskolning görs numera (dock sällan) i resmilor. Där reses veden upp på en rost, som lagts med klen kolved och under den strömmar luft till kolningszonen. Veden, som ofta består av gallringsved, stavagranar, torra träd och toppar, täcks med granris och ett c:a 30 cm tjockt stybblager. Milan tänds i mitten. Då bildas en kolningszon som vandrar koncentriskt utåt. Lufttillförseln regleras med 5–10 cm vida hål, s.k. fotrymningar, genom stybblagret. Innanför kolningszonen kan s.k. frät uppstå, varpå milan störtar in och brinner upp. Kolningen tar 1–2 veckor beroende på hur grov ved som används. Ett par dygn efter avslutad kolning kan kolet rivas ut ur milan. Resmilan kom till Sverige med tyska eller vallonska smeder på 1600-talet.
Kolugnen började användas omkring 1800 och fick sin högperiod 1870–1920. Skogskolningen var mycket omfattande och hade stor betydelse för den på träkol baserade metallindustrin (järn, stål och koppar). Sådant stål var av högsta kvalitet, och tillverkades ända fram till tiden efter andra världskriget. Under kriget drevs gengasfordon med träkol och flytande bränslen för fordonsdrift framställdes av biprodukter vid ugnskolning.
Under senare delen av 1800-talet svarade kolningen för 15 % av den svenska virkesförbrukningen. Många järnbruk hade kolartorpare eller landbönder med leveransplikt, vilket innebar att kolning, särskilt i Bergslagen, var en viktig binäring för bönderna. Kolningen och järnhanteringen kom att medföra att stora arealer skogsmark avskogades. Idag har kolningen i Sverige blivit en turistattraktion snarare än en näringsverksamhet. I många u-länder är dock träkol ett viktigt bränsle, bl.a. vid matlagning.
Skogsencyklopedin