sammanfattande benämning på växter med ledningsvävnad. Den äldsta kända kärlväxten är Rhynia gwynne–vaughanii, vilken uppträdde under devon. Den tillhörde den nu utdöda divisionen rhyniofyter och var enkelt byggd men hade ett kärlsystem i stammen. Kärlväxterna utvecklades snabbt under devon och nådde redan då trädstorlek. De hade kraftiga stammar med ledningsvävnad men var i övrigt enkelt byggda. Gametofytgenerationen torde ha reducerats redan tidigt och ofta blivit uppdelad på de båda könen. Utvecklingen hos kärlväxterna ledde så småningom till mycket stor variation inom många olika utvecklingslinjer, vilket gjorde det möjligt för kärlväxterna att anpassa sig till olika landskaps- och klimattyper.
Dagens kärlväxter fördelas på ett flertal divisioner, där var och en anses som en egen utvecklingslinje. Utvecklingen från de första, enkla kärlväxterna har bl.a. medfört att kärlsystemet blivit bättre och att rötter och blad blivit mer utvecklade. Det har även lett till uppkomsten av blommor hos angiospermerna. En tydlig effekt av evolutionen är gametofytgenerationens alltmer reducerade storlek. Gametofyten är mindre än sporofyten hos alla kärlväxter.
Hos ormbunkar och vissa andra kärlväxter är de två generationerna åtskilda, och näringsmässigt är gametofyten oberoende av sporofyten. Ormbunkar har i regel en typ av gametofyt, som bildar både hon- och hangameter, men hos några arter ormbunksväxter förekommer skilda hon- och hangametofyter, som producerar hon- respektive hangameter. Ormbunksväxterna, dvs. lummerväxter, fräkenväxter och ormbunkar, uppstod under silur- och devonperioderna (för c:a 439–363 miljoner år sedan).
Skogsencyklopedin