metalliskt grundämne (alkalimetall), tillhörande undergrupp 1A i periodiska systemet. Det är en mjuk, silvervit metall, som reagerar med luft och häftigt med vatten. Kalium är det sjunde vanligaste grundämnet i jordskorpan (medräknat syre som är vanligast), där det mest förekommer som silikat. Den genomsnittliga halten av kalium i jordskorpan är 2,1 %. Medelvärdet för svenska skogsjordar ligger nära 2,5 viktprocent vilket innebär att kaliuminnehållet i jordarten är något underrepresenterad i förhållande till den svenska berggrundens sammansättning. Från vittrande mineral förs mycket mindre kalium än natrium bort med vatten, eftersom kaliumjoner adsorberas och kvarhålls i de lösa jordlagren, framför allt i lermineralen, mycket starkare än natriumjoner. Genom lämpliga kristallisationsförhållanden har dock kaliumsalter samlats i stora mängder i en del saltsjöar och likaså i tidigare bildade fasta sedimentära avlagringar. När vattnet avdunstar från saltlösningen bildas s.k. evaporiter av vilka sylvin (KCl) samt dubbelsalterna karnallit (KMgCl3·6H2O) och kainit (KMgClSO4·3H2O) är de viktigaste. Sverige saknar dock kaliumsaltlager. Medelhalten av kalium i oceanerna är c:a 380 g/ton. Metallen upptäcktes och isolerades 1807 av Humphry Davy i London.
Kaliumjoner frigörs och blir tillgängliga för växterna genom kemisk vittring. Förrådet av tillgängligt kalium minskar därför under vegetationsperioden, men ökar igen under vintern. Växterna upptar kalium som fria joner i markvätskan. Utlakningen av kaliumjoner är hög i organogena jordar och i lerfattiga jordar. Växterna kan då lida brist på näringsämnet. Tillfört fritt kalium upptas snabbt av bristlidande växter. Ämnet ingår inte i vävnadsmolekylerna, men behövs som positiv jon vid klyvöppningarnas arbete för att ta upp luftens koldioxid. Kaliumbrist verkar därför nedsättande på fotosyntesen, varvid framför allt rottillväxten hämmas i brist på kolhydrater. En allvarlig effekt är att växternas försvarsförmåga mot insektsangrepp reduceras. Kaliumbrist är visserligen inte vanlig, men där den uppstår är den ett allvarligt hot mot växternas överlevnad och ökar risken för svampangrepp. Kaliumbrist visar sig genom att årsbarren har normal färg medan fjolårsbarr och äldre barr är matt ljusgröna till gula och bladen får ljusa eller bruna fläckar.
Skogsencyklopedin