trögflytande och ofta gul eller brun klibbig vätska från sårade träd, vanligen barrträd. Efter att kådan stelnat bildar den en gummiliknande massa, vilket skyddar mot bl.a. insekter. Hos gömfröiga växter består kådan ofta av polysackarider (s.k. gummi) lösta i vatten, medan barrträdskåda däremot består av hartser lösta i flyktiga terpener. Genom att destillera tallkåda utvinns terpentin. Den fasta återstoden kallas kolofonium. I hela norra Sverige har det varit vanligt att tugga kåda. Grankåda som runnit ut och stelnat samlades in och förarbetades genom en första tuggning, som tog bort den beska smaken. Sedan kunde kådan skänkas bort eller säljas. Den användes bl.a. i kyrkan för att hålla församlingen vaken och ansågs även verksam mot skörbjugg. Bärnsten är fossil kåda. Jfr harts. Se även bärnsten.
Skogsencyklopedin