mer eller mindre väl avgränsat markskikt med karakteristiska drag, oftast mer eller mindre parallellt med markytan. Jordmånshorisonter bildas genom att jordmaterial tillförs eller bortförs, genom att material omfördelas mellan olika nivåer i marken eller genom kemisk omvandling.
Jordmånshorisonterna betecknas ofta uppifrån och ned med bokstäverna O, A, E, B, C och R. O-horisonten betecknar ett humuslager nästan uteslutande bestående av organiskt material under nedbrytning, som ofta är hopfiltat av rötter och hyfer (mårlager). A-horisonten är humusblandad mineraljord (i brunjord mull, men i podsoler ett tunt övergångsskikt mellan O och E). E-horisonten är det i podsoler ofta tydligt utbildade blekjordslagret med mycket liten inblandning av organiskt material. B-horisonten utgör en anrikningshorisont, eller en horisont som på andra sätt skiljer sig från C-horisonten. I podsoler benämns B-horisonten ofta rostjord p.g.a. utfällda röda järnföreningar tillsammans med utfällt aluminium och organiskt material m.m. B-horisonter kan också internationellt karakteriseras av utfälld kalciumkarbonat, gips (kalciumsulfat), lermineral eller andra ämnen. C-horisonten är det i huvudsak opåverkade underlaget. R-horisonten är berggrunden. Tillsammans bildar de olika horisonterna en för platsen karakteristisk markprofil. Se markprofil, jordmåner, jordmånsklassifikation.
Skogsencyklopedin