jord klassificerad enligt visst indelningssätt. Indelningen av jordarter kan ske efter bildningssätt, (genes) kornstorlek (textur), sammansättning eller fysikaliska egenskaper. Huvudgrupperna är minerogena och organogena jordar. De minerogena kan indelas i glaciala och postglaciala. Jordarter av olika slag bildar det lösa jordlagret och består i allmänhet av bergartsfragment och mineralkorn av olika storlek. Vanliga jordartstyper är morän, isälvsmaterial, vatten- eller vindsorterade sediment och torv. En jordart som innehåller många olika kornstorleksfraktioner (t.ex. morän) kallas osorterad jordart. I en sorterad jordart dominerar en viss kornstorlek, vilket är fallet hos havs- och sjösediment. Om jordarten dessutom innehåller andra kornstorlekar anges dessa som ”adjektiv”. En grusig, sandig silt innehåller sålunda huvudsakligen silt men även en viss mängd sand och en ännu mindre mängd grus. Fördelningen av partiklar i en jord med avseende på kornstorlekar kallas kornstorleksfördelning eller textur.
Typen och texturen inverkar på hydrologin och produktionsförmågan. Jordarternas kemiska sammansättning och vittringsförmåga avgör hur lätt närsalter frigörs till markvattnet och växtrötterna. Jordarter med innehåll av kalcium- och magnesiumrika mineral (mafiska mineral) har vanligen hög vittringsförmåga och ger högt pH i markvattnet. Innehåller jordarten sedimentära kalkstenar brukar pH-värdet bli 8,2. En inblandning av bergarter med lättvittrade mineral i en morän ger förbättrad bördighet, även om inblandningen är liten. Vittring sker mekaniskt och kemiskt.
Glaciala jordarter har avsatts direkt av landisen eller av dess smältvatten. Till de glaciala bildningarna räknas morän, isälvsavlagringar och glaciala finkorniga sediment. Det sistnämnda består av silt och ler, dvs. det mest finkorniga materialet från isälvarna och avsattes i växlande skikt (varv) utanför isälvsmynningarna.
Postglaciala jordarter har avsatts genom omlagring av glaciala jordarter eller genom nybildning efter landisens avsmältning. Hit hör havs- och sjösediment, älv- och svämsediment, vindavlagringar samt torv.
De flesta av jordarternas egenskaper berör markvattnet. Porerna, vars storlek varierar med fraktionerna, är fyllda av markvatten och av markluft. I sten-, grus- och sandjordar är porerna så stora att vatten kan röra sig fritt. Dessa jordarter är vattengenomsläppliga (permeabla). I jordar med hög silt- och lerhalt är porerna mycket små, vilket gör att vattnet binds både adhesivt runt kornen och kapillärt i porerna. I dessa jordar är genomrinningen långsam och de är därför utpräglat vattenhållande. Dessa egenskaper, jämte kornpackningen, påverkar tillväxten hos skogen. Kornpackningen beror på hur jorden avlagrats, jordartens kornstorleksfördelning, vattenhalt och på belastning och uppluckring, t.ex. biologisk aktivitet och tjäle, sedan den väl bildats. Tät kornpackning ger en lägre porositet än gles.
Minerogena jordarter får olika hållfasthetsegenskaper beroende på fraktionsfördelningen och de indelas därför i friktionsjordarter och kohesionsjordarter. De förra är grovkorniga och hålls samman genom friktionen i partiklarnas kontaktytor. Blir sluttningsvinkeln hos en sådan jordart större än den s.k. friktionsvinkeln, rasar jord ner. I kohesionsjordar beror sammanhållningen främst på molekylära krafter, kohesion, vilka är större än gravitationskraften. I torrt tillstånd kan sådana jordarter därför hålla samman och bilda vertikala väggar. I vått tillstånd kommer vattenmolekylerna att upphäva kohesionskrafterna och jordarten kan komma i flytningstillstånd med skred, jordkrypning och jordflytning som följd. Särskilt flytbenägna är siltjordar och siltiga sandjordar. Vid tjälning och tjällossning är dessa jordar besvärliga, särskilt för transporter i terrängen. Efter plantering händer det inte sällan att plantrötter kryper upp ur jorden och lägger sig ovanpå genom s.k. uppfrysning.
I Sverige används huvudsakligen två olika klassifikationssystem. Det ena tillämpas av bl.a. Sveriges geologiska undersökning (SGU) framför allt vid jordartskartering. Det andra antogs av Svenska geotekniska föreningens (SGF) laboratoriekommitté 1981 och används i geotekniska sammanhang. I båda systemen används samma kornstorleksskala men kornfraktionsbenämningarna skiljer sig liksom gränserna mellan en del av fraktionerna. Jfr jordmån, kornstorleksfördelning, kornstorleksskala, marktextur, mineraljord, organisk jordart, sediment.
Skogsencyklopedin