metalliskt grundämne tillhörande järnmetallerna, undergrupp 8 i periodiska systemet. Ämnet är ferromagnetiskt. Rent järn är mjukt silvervitt och formbart. Järn är det 4:e vanligaste grundämnet i jordskorpan (medräknat syre som är vanligast). Järn är den näst vanligaste metallen i jordskorpan (aluminium är vanligast), men förekommer betydligt rikligare i jordens inre varför troligen mer än en tredjedel av Jordens massa består av järn. Den genomsnittliga vikthalten av järn i den åtkomliga delen av jordskorpan anges till 4,0–5,0 % och räknas därför som ett huvudelement. Jordskorpan innehåller järn i form av oxider, karbonat och silikater, som bildar en mängd järnhaltiga mineral (t.ex. magnetit, hematit, dvs. svartmalm, blodstensmalm samt limonit dvs. myrmalm). I ren form förekommer det ytterst sällan eftersom det lätt förenar sig med andra grundämnen, främst syre och svavel.
Järn förekommer i naturen både som s.k. tvåvärt (Fe2+) och trevärt järn (Fe3+). I fastmarksjordar dominerar det trevärda järnet, medan växterna är beroende av det tvåvärda (0,5–2,0 kg järn per ha och år) – som dessutom lätt övergår till trevärt – varför järnbrist kan uppträda även på fastmarksjord som har hög total järnmängd. Medelvärdet för svenska skogsjordar ligger nära 3,0 % Fe och emanerar sannolikt från mafiska silikatmineral och accessoriska malmmineral i oxidform. Områden med högre halter än 3,4 % Fe är sannolikt påverkade av grönstensförekomster. I förhållande till medelhalten i berggrunden är jordarternas halt i C-horisonten något underrepresenterad.
Trots att järn förekommer så rikligt är det mycket svårtillgängligt för växter och djur genom att det är hårt bundet i svårlösliga kemiska föreningar. Emellertid kan vissa vattenlösliga organiska ämnen, s.k. kelater, binda de svårlösliga järnföreningarna (och andra) och därigenom göra dem vattenlösliga och tillgängliga för växterna. Sådana kelater förekommer relativt rikligt tack vare den höga humushalten i våra jordar. I sumpiga marker kan detta bli en nackdel eftersom mikronäringsämnen kan följa med utlakningsvattnet i för stor omfattning varvid brist kan uppstå. Järnbrist hos växter yttrar sig i ljusgrön till gul färg (kloros) hos nya skott. Järnbrist är vanligast på kalkrik och väl genomluftad jord, men kan hävas genom gödsling med järnsulfat eller organiska järnföreningar. I biologiska sammanhang räknas järn som ett mikronäringsämne. Det behövs, om än i mycket små mängder, för att energiomsättningen skall fungera i växterna, samt för bildningen av klorofyll. Järnbrist hämmar därför fotosyntesen och bildningen av nya vävnader. Kolhydratförråden minskar i vävnaderna medan rotproduktionen påverkas endast marginellt.
Järn har varit känt för människan i c:a 5 000 år och har varit viktigaste av alla metaller. I Norden blev järnframställningen kulturellt betingande under folkvandringstid och järnålder (vikingatid) och kom att prägla även skogarna ända fram i vår tid. Trä och träkol behövdes för malmbrytningen och i ugnarna där järnet framställdes. Under de mest intensiva gruvperioderna kom stora skogsarealer att kalhuggas runt gruvorna. Runt Falu koppargruva låg skogsmarken kal milsvida omkring och Jyllands avskogning har skyllts på järnframställningen. Tidigt uppstod alltså en koppling mellan järnframställning och skog och många av dagens skogsbolag startade en gång som järnbruk.
Skogsencyklopedin