leddjur vars kropp är tydligt uppdelad i huvud, mellankropp och bakkropp (indelade i segment), alla täckta av ett yttre hårt hudskelett (kutikula) av bl.a. kitin och sklerotin (härdat protein) som skydd mot uttorkning och angrepp. Antennerna är ledade. Insekterna har tre par ben och oftast två par vingar. Mundelarna är specialiserade för insektsartens sätt att inta föda. Så förekommer sugande, bitande, stickande mundelar m.m. Musklerna är fästade i hudskelettet. Insekter andas genom trakéer (ett nätverk av rör i kroppen) som mynnar i öppningar på sidorna av kroppssegmenten.
Insekterna utvecklas genom fullständig förvandling (ägg–larv–puppa–imago) eller ofullständig förvandling (ägg–nymf–imago). Inte sällan är vistelseorterna och födan olika för de båda rörliga stadierna larv och imago. För parningen använder insekterna doftämnen (feromoner) och färgsignaler för att locka till sig en partner. Flygande insekter kan då synas i större koncentrationer på vissa platser och man talar om svärmning. Jungfrufödsel (partenogenes) förekommer regelbundet hos flera arter. Utvecklingen från imago till imago varierar från någon månad till flera år beroende på art. Under livscykler som varar över vinterhalvåret sker ett uppehåll i utvecklingen, en s.k. diapaus, med nedsatta livsfunktioner. Vid ogynnsamma förhållanden kan diapausen vara flera år (t.ex. grankottvecklare och tallsteklar).
På Jorden finns långt över 900 000 kända insektsarter (mer än hälften av alla djurarter), varav man antar att det i Sverige finns uppemot 30 000 arter, av vilka blott något hundratal förorsakar märkbara skador på skogen.
Insekterna är som regel långt specialiserade och anpassade. De har stor – för skogen stundom förödande – förmåga att föröka sig när möjligheterna bjuds. En förökning hundra gånger från en generation till nästa är inte ovanligt och kan, vid gynnsamma väderleksförhållanden och minskad förekomst av naturliga fiender, leda till massförökning. Ibland har förökningen utlösts genom skogsbrukets egna åtgärder, t.ex. att tillgången på yngelmaterial för barkborrar blivit särskilt god genom att obarkat virke blivit kvar i skogen efter avverkning.
I skogliga sammanhang kan insekterna indelas i betydelselösa (indifferenta), nyttodjur och skadedjur. Skadedjuren kan i sin tur delas upp i primära och sekundära skadegörare. De förstnämnda angriper friska, fullt livskraftiga växtdelar, i allmänhet barr, blad, frön eller skott. Deras populationer varierar med bl. a. väderlek, fiendeförekomst, sjukdomar m.m. De sekundära skadegörarna utvecklas främst på träd eller växtdelar med nedsatt livskraft, på skadade, döende eller döda träd eller träddelar. Angreppen sker ofta på sådana delar av värdträdet som inte kan förnyas så lätt, främst kambium och ved.
Massangrepp förekommer oregelbundet, eventuellt med viss periodicitet av bl.a. mätarfjärilar, tallsteklar, barrvecklare, skottvecklare. För dessa arters utveckling är en viss resurs nödvändig som normalt förekommer i begränsad mängd. Massangrepp sker därför endast om tillgången på resursen plötsligt ökar såsom efter snöbrott, stormfällningar, bränder etc. Snytbaggar och olika barkborrar är kända exempel ur denna grupp.
Skyddet mot insekterna inriktas i första hand på förebyggande skogsskötsel och virkeshantering, där det ofta gäller att i möjligaste mån missgynna parning, näringsgnag, mognadsgnag, kläckning etc. Men inför vissa härjningar måste ibland bekämpning sättas in. Det kan ske med fysikaliska medel (t.ex. vattenbegjutning av virke), kemisk bekämpning (t.ex. med insekticider) eller biologisk bekämpning (t.ex. med virus och bakterier). Åtgärder mot insekter kan vidtas då gnag och angrepp på stam, gröndel och rot upptäcks. Förebyggande kemisk behandling av plantor mot snytbaggeskador vidtas i allmänhet i plantskolor med någon insekticid.
Skogsencyklopedin