glaciär som täcker en större del av en kontinent, definitionsmässigt en landareal över 50 000 km2. Inlandsisar kan vara 2–3 km tjocka. Den största inlandsisen som i dag finns på Jorden är den på Antarktis. (Isen på Arktis är ingen inlandsis, utan en shelfis.) En annan stor inlandsis finns på Grönland. Under kvartärperiodens istider fanns inlandsisar som täckte stora delar av norra Europa och Nordamerika och omformade landskapet i stor utsträckning.
Den senaste istiden (weichselistiden) började för c:a 115 000 år sedan. En stadig klimatförsämring ledde till att en landis började breda ut sig över Skandinavien genom att fjällkedjans glaciärer växte. Tillfälligt dämpades nedisningen under de s.k. interstadialerna. Utbredningen fortsatte och som mest täckte isen hela Norden, nordligaste Tyskland, Polen, Baltikum, västra Ryssland, Kolahalvön och delar av norra Sibirien, samt de fristående isarna över brittiska öarna, Island och Alperna. Isen rörde sig fortlöpande från isdelaren längs fjällkedjan i grova drag mot sydost ut över Norrland, mot söder ut över Svealand och likt en solfjäder åt väster, söder och öster över Götaland. Väster om isdelaren rörde sig isen västerut eftersom isen rör sig radiellt ut från sitt masscentrum.
Ismassan och dess rörelseenergi förefaller ha varit så stor att den underliggande terrängen inte haft någon betydelsefull inverkan på rörelseriktningen under isens mäktigaste period. Isen kom därmed att lämna kraftiga spår i terrängen och forma denna – istället för tvärt om. Isräfflorna i fast berg återger rörelseriktningen och man kan på sina håll se hur denna ändrats från en tid till en annan. Förloppet var dock komplicerat (bl.a. med lokala, rörliga masscentra) och isrörelsen gav upphov till räfflor, erosionsformer, påverkade avlagringars former och orientering samt andra strukturer såsom partiklars orientering. Under rörelserna bröts delar av berg loss och jordmassor plockades upp och transporterades i ismassan för att så småningom avsättas i osorterat skick (morän) eller sorterat skick (vattensorterat sediment) på nya ställen.
För drygt 17 000 år sedan började isen tunnas ut och dra sig tillbaka, först från Skåne varefter isfronten drog sig tillbaka allt längre norrut upp i Mellansverige. Så långt gick tillbakadragningen stötvis p.g.a. snabba klimatsvängningar. Ibland flyttade sig fronten söderut. Vid de tillfällena uppstod randmoräner och platåer växelvis bestående av morän och sorterade sediment (mellansvenska israndzonen, som har sin fortsättning i både Norge (raerna) och Finland (salpausselkä, eller stängsel-åsar på svenska) och visar alltså isens sydliga utbredning under denna fas). Då byggdes rullstensåsar upp i sprickor och tunnlar i isen och vid isälvarnas mynningar, som flyttades allt längre bakåt. Is blev kvar här och var och när en is smälte ned på plats lämnades en moränavsättning kvar. Andra spår av inlandsisar är alpina landskap med skarpa bergskammar och U-dalar samt de omfattande och mäktiga moränavlagringarna som merparten av våra skogar växer på.
Ytterligare spår i landskapet är ändmoräner, moränbacklandskap (dödismoräner), drumliner m.m. Isen fortsatte att tunnas ut p.g.a. värmen och förlorade sin rörelseförmåga, dvs. ”död is” blev liggande kvar i terrängen. Den luckrades upp allteftersom den smälte och morän och vattensorterade sediment flöt ner i issprickor. Resultatet blev i huvudsak oregelbundet orienterade ryggar, kullar och sänkor (moränbacklandskap).
När isen avsmälte ökade vattenmassorna i havet och gav olika utvecklingsstadier i Östersjöns historia. Vattenmassorna påverkade avlagringarna på olika sätt medan landområden ovanför den s.k. högsta kustlinjen (HK) förblev opåverkade av vattenrörelserna i sjöarna eller innanhaven. Lösbrutna isberg och isälvar, som kom att mynna i hav, lämnade ifrån sig ett material som var sorterat. Dessa sediment kom att övertäcka tidigare avlämnad morän på platsen.
För omkring 9 000 år sedan anses den egentliga istiden vara slut och en postglacial tid inträdde då alla rester av isen antas ha smält bort, även i fjällen. Ur kronologisk synvinkel inleddes holocen, även kallad postglacial tid för c:a 11 600 år sedan. Den södra iskanten lämnade trakterna kring Vänern och smälte av mot norr. En snabb klimatförändring inträffade i Europa och temperaturen steg med 7–10 °C. De nuvarande glaciärerna är därför troligen inte rester av inlandsisen. Under den postglaciala tiden var klimatet tidvis mycket gott och allteftersom det av isens tyngd nedtryckta landet reste sig ur havet koloniserades det av invandrande växter och djur, samt av jägarfolk. På detta sätt kom förutsättningarna för jordbruk att uppstå i dalar och på slätter och för skogsodling på andra platser.
Beträffande inlandsisars bildning och avsmältning, se glaciär. Se även Baltiska issjön, Yoldiahavet, Ancylussjön, Littorinahavet, Östersjön, istid, issjösediment, sediment.
Skogsencyklopedin