penetrerande behandling av virke med träskyddsmedel. Impregneringen av virke syftar till att skydda träet t.ex. mot röta, insekter, borrmusslor (skeppsmaskar), borrgråsuggor och andra biologiska angrepp. Utifrån den process som används skiljer man på tryckimpregnering (där inträngning i hela splinten eftersträvas), vakuumimpregnering (där c:a 5 mm inträngning i splinten eftersträvas)och diffusionsimpregnering (doppning). I praktiken är det endast furu som impregneras och då endast splintveden. Kärnan kan endast svårligen impregneras och inträngningen blir normalt några få millimeter. Kärnan innehåller fenoliska och andra extraktivämnen och har tack vare det en viss naturlig motståndskraft mot träförstörande organismer.
De träskyddsmedel som används vid impregnering är dels vattenlösliga salter (i regel med koppar som verksam beståndsdel samt vanligtvis krom, bor, arsenik eller fosfor) som fixeras i träet och förblir praktiskt taget helt olösliga efter impregneringen, dels oljelösliga medel (vanligen tennföreningar lösta i lacknafta) vilka inte påverkar träets yta eller dimension och därför är lämpliga för vakuumimpregnering av snickerivirke, dels kreosotolja som används för impregnering av sliprar, stolpar och pålar. I den s.k. bolidenmetoden användes en lösning av natriumarsenat, zinksulfid och natriumdikromat mot röta och skadedjur. Vid processen utfälldes svårlösliga zink- och krom(III)-arsenater inne i trävirket, vilka sedan inte kunde lösas ut av vatten.
Impregnerat virke avger giftiga föroreningar vid förbränning och ska därför inte användas som bränsle om inte rening av rökgaserna kan ske. Jfr diffusionsimpregnering, tryckimpregnering, vakuumimpregnering.
Skogsencyklopedin