Skogsencyklopedin

idegran

(Taxxus baccata) den vanligaste arten av släktet Taxus, egentliga idegranar. Idegranen växer i Europas kust- och bergstrakter. I Sverige är den fridlyst och förekommer sällsynt norrut till Gästrikland. Förekommer oftast som ett småträd (upp till 15 m högt) eller buske (2–3 m). Trädet anses vara den europeiska art som uppnår högst stamålder och man tror att den kan bli 1000 år gammal. Arten är skuggtålig och förekommer oftast som underväxt i annan skog. Huvudgrenarna är spridda och i regel vinkelrätt fästade mot stammen. Barken är flagnande, först rödbrun senare gråbrun. Årsskotten är gröna. Barren är 1–3 cm och plattade. Fröet omges av en gulröd, köttig mantel. Hela växten är giftig, förutom fröhyllet. Det verksamma giftet kallas taxin och ger magbesvär, kramper och cirkulationsrubbningar. Kärnveden är tydligt avgränsad och gulbrun till rödbrun i färgen. Splinten är smal och gul i färgen. Årsringarna är smala men tydliga. Veden saknar både hartskanaler och kåda. Virket är tungt och svårt att klyva men lätt att bearbeta. Används främst för snickeri-, svarveri- och snideriarbeten. Dess seghet gjorde det särskilt lämpligt för tillverkning av pilbågar i förhistorisk tid.

Källa: Skogsencyklopedin, utgiven av Sveriges Skogsvårdsförbund (numera Föreningen Skogen), Stockholm år 2000. Redaktör: Michael Håkansson. På webbplatsen kan tillägg/korrigeringar förekomma.

Visa fler

Med eSKOGEN får du en nyhetsuppdatering till din e-postadress. Helt gratis, en gång i veckan.

Jag godkänner att Skogen lagrar mina personuppgifter.
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter
Skickar begäran
På väg
Lena får första naturvårdspriset
SkogsJobb