reglerad bränning av avverkningsavfall och återstående växtlighet på hygge. Syftet med hyggesbränning är att förbereda för föryngring. Hyggesbränning innebär att hyggesavfall, markvegetation, bottenskikt och den översta delen av humustäcket bränns upp, för att skapa gynnsamma förutsättningar för plantor eller frö. Resultatet av en väl utförd bränning är en en till stor del vegetationsfri yta där markens övre organiska lager har reducerats så mycket att ett trädfrö vid groningen klarar av att få ner hjärtroten i den underliggande mineraljorden. Andra positiva effekter av bränningen är att temperaturen ökar i den svärtade marken, vilket leder tillökad biologisk aktivitet i marken samt minskad frostrisk under vegetationssäsongen, och att askan innehåller ett överflöd av lätt upptagbara näringsämnen och ger en rejäl höjning av pH-värdet i humuslagret. Genom att mossor och lavar långvarigt försvinner från i stort sett hela ytan är ett bränt hygge mottagligt för självföryngring under avsevärt längre tid än en yta som markberetts på vanligt sätt. Hyggen som skall brännas bör om möjligt väljas så att så mycket som möjligt av området avgränsas av säkra brandgränser i form av sjöar, myrar, fuktdråg etc. Myrar med torr starrförna kan dock bära elden på försommaren och vid mycket extrem torka kan även annars obrännbara marker bära elden.
För ett gott resultat måste det vara ordentligt torrt när man hyggesbränner. Gränserna mellan det tänkta bränningsområdet och annan brännbar mark måste ovillkorligen brandsäkras före bränningen (gränser mot annan hyggesmark är svårast att bemästra). Har man god tillgång på vatten, pumpar och brandslang, vilket alltid är att föredra, kan detta ske genom bevattning. Detta måste då upprepas under bränningens fortskridande. En mer varaktig avgränsning åstadkoms med hjälp av en mineraljordssträng av 30–50 cm bredd som läggs ut för hand eller med grävare direkt ovanpå mosstäcket.
Hygget tänds med hand- eller ryggburen tändare som tankats med lämplig tändvätska (t.ex. fotogen blandad med diesel). Antändningen inleds tätt intill den säkrade kanten i läsidan av hygget. Det första tiotalet meter får brandfronten backa mot vinden för att hålla nere brandintensiteten så mycket som möjligt och för att undvika flygbrand. Sen ökas hastigheten på avbränningen genom att nya antändningslinjer läggs längre in på hygget. För att hålla nere intensiteten bör fläcktändning tillämpas utmed antändningslinjerna. Eldfronten får alltså gå med vinden mot redan avbränd mark medan tändarna rör sig upp mot vinden. Eldens intensitet kontrolleras genom att rökutvecklingen studeras – tjock, mörk rök innebär att elden är för intensiv, vilket kan skada fröträd eller kasta elden utanför brandområdet. Intensiteten minskas genom att antändningslinjerna läggs tätare och genom att tändfläckarna längs linjerna läggs glesare.
Det kan pyra i marken flera dagar efter det att den synliga branden slocknat och det är lätt hänt att detta ger upphov till nytändning när mer av markens organiska material torkar ut och blir brännbart. Därför bör alla misstänkta glödbrandhärdar som återstår efter c:a ett dygn, t.ex. myrstackar, släckas genom att de grävs ut och bevattnas rikligt eller genom att de täcks med ett tätt lager av mineraljord.
Kostnaden för hyggesbränning avgörs av tillgången till naturliga brandgränser. Kostnaden per hektar sjunker med hyggesstorleken eftersom bemanningen är ungefär densamma oavsett storlek. Dock bör området maximalt vara 35–40 ha så att det kan brännas under en dag. För stora väl avgränsade hyggen kan kostnaden vara mindre än för traditionell markberedning.
Hyggesbränningen var i mitten av förra seklet gängse markberedningsmetod i Sverige och under 1950- och 60-talen brändes i snitt 15 000–20 000 ha per år. Vissa toppår kunde bränningen överskrida 40 000 ha. Idag bränns knappast mer än 5 000 ha per år och då främst av naturvårdsskäl (se naturvårdsbränning). Bränningens popularitet avtog snabbt i mitten av 60-talet, framförallt på grund av att markberedningsaggregat och maskiner som kunde dra dessa hade gjort sitt intåg i skogsbruket. Vid denna tidpunkt hade planteringen också i allt större grad kommit att ersätta självföryngringen som föryngringsmetod. Detta medförde att man kunde få problem med snytbaggar som ökar i omfattning under åren direkt efter brand. Även rotmurkla som kan angripa plantor (men ej självföryngrade groddplantor) kunde vara ett problem om man planterade direkt efter bränningen. Se även brandintensitet, brandskador, bränningsdjup.
Skogsencyklopedin