gränsdragning för område som skall slutavverkas. Gränsdragningen bör ske under iakttagande av naturgivna förutsättningar och hyggets gränser bör följa existerande beståndsgränser eller naturliga drivningsgränser såsom vägar, vattendrag, åsryggar, impediment, markens bärighet. Avgränsningen sker dels på karta, dels i terrängen, varvid alla praktiska hänsyn tas. Om t.ex. inte sanka partier undantas innebär det att trakten måste drivas då marken är tjälad. Om inte starkt solexponerade hyggeskanter av äldre granskog undviks kan tork- och insektsskador bli följden. Vidare är hyggesavgränsningen vital för naturvårds- och kulturvårdshänsynen. Det handlar då om att identifiera och avgränsa områden med naturvårds- och kulturvårdsvärde. Det blivande hygget måste inventeras på sådana värden. Skyddsvärda biotoper och boplatser som kräver eget utrymme märks ut på kartskiss och undantas från avverkning eller undantas från vanliga slutavverknings- och föryngringsåtgärder.
Impediment: Avgränsa häll- och myrmark.
Artskydd: Lokaler med hotade, sårbara eller sällsynta arter avgränsas, liksom spel- och boplatser för tjäder, rovfåglar m.m.
Sumpskog: Små öar av skog avgränsas på myrimpediment, alkärr, surdråg, sumpig strandskog, översvämningsmarker, rikkärr, naturlig barr- och lövskog på sumpig mark, m.m.
Lövskog: Mindre bestånd av ädellövskog, hagmarksskog eller mycket gammal lövskog avgränsas.
Speciella områden: Berg- och rasbranter avgränsas liksom urskogsliknande partier, bäckraviner, brandskadad skog, bestånd med udda trädslag, små öar och uddar av skog i sjö och våtmark, m.m.
Kantzoner: Skogsbryn mot öppen mark avgränsas och kantzoner mot vatten, hällmark, branter och myrar lämnas.
Skogsencyklopedin