äldre beskrivning av ett områdes fuktighetsförhållanden (används sällan nuförtiden). I brist på tillförlitliga mätningar av nederbörd och framför allt av avdunstning, beskrev E de Martonne humiditeten som P (10+t)-1, där P är årsnederbörden i mm och t är årets medeltemperatur °C. A Ångström gav den en mer generell innebörd och dessutom tillämpade han den på kortare tidsperioder (vegetationsperiod respektive månad), där t då är den valda periodens medeltemperatur. Hans ekvationen blir då P (10+t)-1 365 n-1, där n står för antalet dagar i den valda perioden. Med hjälp av denna ekvation presenterade Ångström följande tabell på humiditetstalen:
Områdets karaktär – Humiditetstal
1. subarida torra områden – lägre än 30
2. semiarida (tämligen torra) områden – 30–34
3. övergångsområden (medeltorra eller medelvåta) – 35–39
4. subhumida (tämligen fuktiga) områden – 40–49
5. semihumida (fuktiga) områden – 50–59
6. superhumida (mycket fuktiga) områden–60 och högre
Jfr Köppens klimatklassificering, vattenbalans, vattenbalansekvationen.
Skogsencyklopedin