(Armillaria sp.) gemensam benämning på flera svamparter tillhörande släktet Armillaria vilka är honungsdoftande, gula eller gulbruna skivlingar som växer i klungor på stubbar och trädstammar över hela landet. Honungsskivlingar hör till skogsbrukets svåraste skadegörare och angriper rotsystemet hos träd och buskar som utsatts för stress, t.ex. torka. Många arter av träd och buskar angrips över hela världen. I Sverige dödas gran, tall och contortatall i avsevärd omfattning, vanligen i yngre bestånd, men även äldre gran kan dödas i samband med s.k. grantorka. Honungsskivlingen förekommer då ofta som stamröta i kärnveden tillsammans med rottickan. Sådana rötor når sällan över brösthöjd i träden. Ofta dör träden gruppvis. I samband med den s.k. ekdöden har honungsskivlingar registrerats i rotsystemen hos dödade ekar. I Sverige har hittills fyra arter identifierats: A. ostoyae är patogen på barrträd och A. borealis, A.cepistipes och A. gallica är mer saprofytiska och angriper bara om träden utsatts för kraftig stress. A. borealis är sannolikt den vanligaste av arterna.
Honungsskivlingar koloniserar och lever saprofytiskt på död ved i marken. De sprider sig sedan genom att rhizomorferna (karakteristiska mycelsträngar, som liknar skosnören) kan växa ut från stubben eller vedstycket genom jorden och angripa lämpliga träd. Svampen tar sig igenom oskadad rotbark och växer mellan bark och ved och dödar den levande innerbarken. Svampen bildar ett vitt mycel, som växer upp mot rothalsen, där det kan avslöjas med ett yxhugg. När svampen växt runt rothalsen dör trädet genom att innerbarken dödats och trädet strangulerats. Symtomen, som visar sig långt tidigare, är stark kådbildning hos trädet, märkbart reducerad tillväxt och gulgrön barrskrud. I beståndet kan spridda döda träd av olika ålder och luckighet tyda på närvaro av honungsskivling. När trädet dött, utvecklas honungsskivlingarnasrhizomorfer från mycelet och växer in mellan bark och ved samt ut i jorden. Rhizomorferna är först ljusbruna eller rödaktiga, men blir senare svarta och liknar snören eller rötter. Svampen utvecklas ofta i stubbar och sprider sig via rotkontakter eller mycelsträngar till träd i närheten.
Säkra motåtgärder finns knappast och en angripen mark kan betraktas som kroniskt infekterad. Trädslagsbyte kan vara nödvändigt.
Skogsencyklopedin