(1) vid mätning av träd, avstånd från markytan eller ett tänkt stubbskär till en viss punkt på ett träd, vanligen toppen eller krongränsen. På lutande träd mäts höjden längs trädets längdaxel.
Aritmetisk medelhöjd (ha) är medelhöjden beräknad som summan av alla trädhöjder dividerat med antalet träd.
Grundytemedelstammens höjd (hg) avläses på höjdkurvan vid grundytemedelstammens diameter. hg används som närmevärde till hgv.
Grundytevägd medelhöjd (hgv) är medelhöjden vägd med grundytan. Ett vanligt sätt att beräkna hgv är att beräkna den aritmetiska medelhöjden hos de stammar som inräknas på en relaskopyta. I normala bestånd gäller att ha<hg<hgv.
Beståndshöjden (h) anges som övre höjd, aritmetisk eller grundytevägd medelhöjd eller som grundytemedelstammens höjd. I plant- och ungskogsbestånd kan höjden bedömas ockulärt. För bestämning av medelhöjden i medelålders och äldre bestånd används ofta en höjdkurva. Ju större diameterspridningen är i beståndet och ju brantare höjdkurvan är, desto större är skillnaden mellan de olika medelhöjderna.
Övre höjd (öh) är den aritmetiska medelhöjden hos de 100 grövsta träden per hektar. I praktiken tar man den aritmetiska medelhöjden hos de två grövsta träden (övre-höjds-träden) på en cirkelyta med 10 m radie. Övre höjden används i tabeller över virkesförråd och vid bonitering enligt H100-metoden. Tidigare definition avsåg medelhöjden av de 10 % grövsta träden eller höjd motsvarande den diameter som är lika med medeldiametern plus 3 gånger standardavvikelsen. Jfr brösthöjd, krongränshöjd, medelhöjd, stubbhöjd, trädhöjd.
– (2) förhöjning i terrängen, oftast avgränsad med sluttning på fler sidor än en.
Skogsencyklopedin