den högsta nivå till vilken världshavet eller den senglaciala vattenytan i Östersjöbäckenet nådde efter den senaste istiden. Moränlagret ovanför högsta kustlinjen har därför aldrig varit utsatt för den omlagring av finkornigare fraktioner (primär eller osvallad morän) som de ytliga moränlagren under HK (svallad morän) kan ha utsatts för genom svallning. Särskilt tydligt märks detta på de s.k. kalottbergen längs Norrlandskusten, vars toppar (som ligger ovan HK) täcks av skogbevuxen, osvallad morän medan det vid HK och nedanför ligger mer sterila klapperstensfält och hällmarker. Den osvallade moränen är i allmänhet bördigare än den svallade, varför man ibland kan se att boniteten längs lutningen uppför ett berg successivt avtar, för att plötsligt bli betydligt högre. Man har då passerat HK, vilket även bör ha märkts av att marken varit extra stenig. (Om det inte synts på mosstäcket, så bör det ha känts under skorna!) HK ligger som högst vid Ångermanlandskusten (285 m ö.h.), där alltså landhöjningen har varit störst. Längst i norr ligger HK på c:a 180 m ö.h., men i Luleåtrakten ligger gränsen på 230-metersnivån. I Smålands kusttrakter ligger HK på c:a 75–125 m ö.h., medan det småländska höglandet ligger högre än HK. Liknande förhållanden gäller för Skåne där endast områdena runt Kristianstadsslätten och Skälderviken ligger under HK, där gränsen som högst ligger c:a 50 m ö.h. HK uppstod inte samtidigt överallt. Den är äldst söder om en linje Stockholm–Göteborg där landet började höja sig tidigare och den Baltiska issjön blev det vatten som nådde högst. Norr därom men söder om en linje Söderhamn–Borlänge var det Yoldiahavet som utbildade HK. Längre norrut längs kusten var det Ancylussjön. I Västerbottens kustland och älvdalar var det troligen ett övergångsskede mellan Ancylussjön och Littorinahavet som utbildade HK. Påpekas bör att högsta kustlinjen är en metakron strandlinje, dvs. den har utbildats under skilda tidsavsnitt.
Skogsencyklopedin