markyta där berggrunden går i dagen och vars vegetation består av ett svagt utvecklat växttäcke av lavar och ett fåtal mossor. Högre växter förekommer knappast. I sänkorna kan ett tunt jordtäcke utbildas där låg, gles och långsamt växande tallskog kan få fäste. Exempel på hällmark är urbergshällmark och kalkhällmark (alvarmark).
Hällmarker är mestadels näringsfattiga och torra. Inslaget av torra gamla träd – stående eller liggande – är ofta karakteristiskt. Hällmarkernas kanter är ofta reträttplatser för skogsarter när skogen avverkats och lekplats för tjäder. Exempel på arter är stritar, vedskalbaggar, grå flugsnappare, rödstjärt, pärluggla. Detsamma gäller även blockmarker.
Hällmarker är vanliga i skärgårdar och områden under högsta kustlinjen, där jordtäcket utsatts för bearbetning av gångna tiders havsvågor, samt ovan högsta kustlinjen i bl.a. Bohuslän där inlandsisen skrapat bort jordlagret. Kalkhällmarker hyser artrikare flora, men även här är den hänvisad till sprickor.
Skogsencyklopedin