(Prunus padus) högväxt buske eller ett ofta flerstammigt träd (upp till 15 m högt) i familjen rosväxter. Rotsystemet är ytligt och vidsträckt och häggen förökar sig lätt med rotskott och rotslående grenar. Barken är gråbrun och doftar starkt och oangenämt av bittermandelolja om den krossas (liksom veden), vilket tjänar som skydd mot skadedjur. Dess frånstötande egenskaper utnyttjades fordom till att hålla råttor, möss och mullvadar borta från gårdarna. Veden är hård och seg och har röd eller gulvit splint och en rödbrun kärna. Förr tillverkades tunnband av hägg. Numera används virket i mindre omfattning som slöjdvirke. Bladen är mattgröna, ovala, sågade och rynkiga. Blommorna sitter i decimeterlånga, täta hängen och är vita med en karakteristisk söt doft. Blomningen sker under senvåren. Pollineringen ombesörjs främst av bin. Frukterna (häggbär) är små, svarta stenfrukter med bittersöt smak och verkar sammandragande på munhålans slemhinnor. De är dock inte giftiga utan kan användas till saft och likör om de skördas när de blivit frostbitna. Förr användes häggbär för att ge vin och likör en vackert röd färg eller som brännvinskrydda. Avkok av blad och bark användes i folkmedicinen mot reumatism, gikt och frossa.
Häggen är ganska krävande och växer helst på mulljord, i viss mån på fuktig skogsmark, där ljustillgången inte är en bristvara. Den undviker kalkförande jordar. Den är köldhärdig och påträffas därför även långt upp norr, t.o.m. ovan skogsgränsen (s.k. nordhägg, P. padus ssp. borealis). Arten hör hemma i Europa och Asien och är allmän i hela landet, utom på Öland och Gotland där den helt saknas p.g.a. sin kalkfobi.
Skogsencyklopedin