(1) plats där man bryter malm och mineral. Gruvbrytning kan ske under jord, eller ovan jord i så kallade dagbrott. En ålderdomlig benämning för ett gruvområde är odalfält, som avser ett malmförande område som av ålder nyttjats av delägare i en bergslag, exempelvis Stripa odalfält. Stripa gruva, nära Storå intill Guldsmedshyttans samhälle, uppvisar en av Sveriges mest kompletta gruvmiljöer.
– (2) Lämningar efter gruvor är oftast kända och väl avgränsade. Spåren efter gruvor är gruvöppningar av varierande form och storlek samt varphögar. Gruvorna är numera oftast vattenfyllda. På gruvplatserna kan spår av hus och andra konstruktioner finnas kvar. Gruvor kan ha tagits upp redan under medeltiden men blev vanliga först under 1600-talet. Gamla gruvor finns främst i Bergslagen, men även på andra platser i landet med malmförekomster av järn, koppar och ädelmetaller. Gruvindustrin förde med sig en omfattande skogsskövling p.g.a. att man behövde mycket brännved för tillmakningen och gruvstöttor i orterna, samt inte minst virke till byggnader, bränsle etc. Ett känt exempel är de milsvida kalhuggna områden som uppstod runt Falu koppargruva.
Skogsencyklopedin