benämning på en s.k. nyckelbiotop som återfinns i sänkor, på översilade sluttningar, vid myrkanter och på flacka områden med högt grundvatten. Granens dominans kompletteras ofta med inslag av glasbjörk och ibland med al, tall och viden. Om platsens topografiska förhållanden gör att vattnet i marken är stillastående och syrefattigt, hämmas trädens tillväxt och marken är beväxt med starr, odon, fräken, vitmossor och björnmossa. Är förhållandena i stället sådana att markvattnet är rörligt, blir produktionen hög och vegetationen rik med storvuxet gräs, höga ormbunkar och högörter. Fuktighetsförhållandena gör att gransumpskogar sällan har påverkats av bränder, men desto oftare blivit föremål för dikningar och avverkningar. Skyddsvärd gransumpskog föreligger därför i de biotoper som inte dikats eller avverkats på mycket länge.
Den långa kontinuiteten och den stabilt fuktiga och skuggiga miljön gör att biotopen ofta är reträttplats för arter hemmahörande i urskogar, såsom krävande mossor och vedsvampar, skalbaggar och andra djur i den lägre faunan. Arter som är känsliga för uttorkning och har svårt att sprida sig kan överleva här. Andra arter, som förekommer i andra biotoper, kan vara beroende av sumpskogsmiljön under en del av sin livscykel eller under en viss årstid. Sumpskogen har därför stor betydelse för den totala art- och individrikedomen i skogslandskapet. Se även barrsumpskog, sumpskog.
Skogsencyklopedin