(Ips typographus) en 4–5,5 mm lång, mörkbrun skalbagge i underfamiljen barkborrar (Scolytinae). Granbarkborrens täckvingar har en gemensam fördjupning baktill som bildar en urgröpning på bakkroppen. På vardera sidan är de kantade av fyra tänder, dvs. sammanlagt har de 8 tänder. Arten förekommer allmänt i granskogar i hela Sverige.
Svärmningen äger huvudsakligen rum under några veckor i maj och juni, men kan fortsätta in i juli–augusti. Hannarna borrar sig då in i barken hos granar (företrädesvis i tjockare bark mot stammens nedre del och i första hand på äldre träd) med mer eller mindre nedsatt vitalitet hos värdträdet som följd. Där gnager de ur en parningskammare dit en eller flera honor lockas av ett feromon (doftämne) som de inborrade djuren avsöndrar. Feromonet attraherar också andra hanar och benämns därför aggeragationsferomon. Efter parningen gör honorna var sin modergång, vilka tillsammans bildar ett gångsystem med 1-4 modergångar som följer fiberriktningen och blir 8–15 cm långa. Längs modergångarna placeras de befruktade äggen i separata fickor i floemet. I samband med att gångsystemet anläggs avsätter föräldradjuren sporer av blånadssvampar som de för med sig. Blånadssvamparna anses ha stor betydelse för att döda levande träd som koloniseras. För att larverna ska kunna utvecklas måste trädet dö.Veden får med svamparnas utveckling en blågrå missfärgning. Under larvernas näringsgnag bildas larvgångar ut från modergångarna och ett karakteristiskt mönster utvecklas mellan bark och splintved. När larverna är färdiga och puppstadiet är avklarat gör de nykläckta individerna ett näringsgnag i barken. Under sensommaren lämnar en del av den nya generationen trädet genom ett par cirkelrunda flyghål. Övervintringen sker antingen i förnan (marken) eller under barken.
Angreppen sker normalt på vindfällda eller nyavverkade granar. På grövre hyggesrester och liggande stammar ynglar den både på över- och undersidan, men undviker alltför solexponerade ytor, eftersom dessa snabbt blir för torra för att larverna skall kunna utvecklas. Om tillgången på lämpliga yngelplatser är god och väderleken är gynnsam, kan förökningen bli stor och antalet granbarkborrar öka kraftigt. Stora populationer och försvagade träd kan leda till att ståndskog kan angripas och dödas. Sådana massangrepp är oftast lokala och uppkommer särskilt efter torka, stormfällning, snöbrott och skogsbrand. Granbarkborren är alltså normalt en s.k. sekundär skadegörare, men kan döda fullt friska träd. Det senaste exemplet är härjningarna på 1970-talet, som främst drabbade Värmland, utlösta av stormfällningar, lagring av obarkat virke samt torra och varma somrar. Man beräknade att 2–3 miljoner m3sk då dödades av granbarkborre. Efter stormarna 2005 och 2007 har uppskattningsvis drygt 3 miljoner m3sk dödats av granbarkborre fram t.o.m. 2009.
Skadorna förekommer främst i hyggeskanter och på andra ställen där träden kan vara stressade eller stora populationer granbarkborrar finns. Angreppen leder ofta till att grupper av träd dödas. Skogsvårdslagen reglerar hur mycket lämpligt yngelmaterial som vindfällda träd som får lämnas efter t.ex. en storm eller hur mycket avverkningsrester som kan lämnas. Skogsstyrelsen kan utfärda bestämmelser om bekämpning och andra åtgärder inom ett s.k. bekämpningsområde, bl.a. anvisningar om sök- och plock dvs. att snarast finna och upparbeta träd som koloniserats av granbarkborre. För att inte missgynna mångfalden knuten till död granved måste åtgärderna mot granbarkborre vara effektiva, men samtidigt balanserade så att död ved lämnas kvar i skogen. Av biotopskäl kan det skadade eller döda trädet med fördel lämnas eftersom det kommer att tjäna som hemvist åt andra insekter och svampar som är beroende av död eller döende ved samt åt fåglar och rovinsekter som livnär sig på de nya innevånarna.
Bekämpning har skett med en viss framgång genom utplacering av feromonfällor. Skyddsföreskrifter är utfärdade av Skogsstyrelsen. Jordbruksverket och Kemikalieinspektionen som är tillsynsmyndigheter för kemisk bekämpning och handhavande av feromoner.
Skogsencyklopedin