(1) (Picea abies) ett rakt och högstammigt sekundärträd, som kan bli uppemot 60 m högt. Arten har flera former, ofta med särskilda namn, t.ex. klotgran, mattgran, ormgran, paraplygran, pelargran och slokgran. Granen är normalt rakstammig med konisk krona. Grenarna är vanligen vågräta men kan ha mycket växlande förgrening, vilket ofta är upphovet till de olika formerna och namnen. Barren är mörkgröna, styva och 1–2 cm långa samt fleråriga (3–8 år). De är vidare av två slag beroende på ljusförhållandena – skuggbarr och ljusbarr – vilket kan göra enskilda granar känsliga för hastig friställning. Barken är tunn och slät, i norra Sverige gråaktig och i södra Sverige först rödbrun och vid stigande ålder gråaktig.
Rotsystemet är grunt och trädslaget betraktas som stormkänsligt, vilket dock inte hindrar att enstaka individer kan användas som fröträd eller i högskärm. Ytligheten gör också att arten är känslig för torka på vissa marker. Gran är känslig för stark värme men tål som vuxen stark kyla. Färska skott är dock, liksom plantan, mycket ömtåliga för sena vårfroster.
Honblomställningarna, kottarna, är först högröda och så småningom ljusbruna och förvedade. De är spolformiga och blir upp till 15 cm långa i södra Sverige medan de i nordliga lägen blir betydligt kortare. Hanblomställningarna är först röda, sedan gula och blir c:a 2 cm långa. Blomningen inträffar under maj–juni med tydliga toppår vart tredje eller fjärde år i södra Sverige och vart tionde till tjugonde år längst i norr. Pollenproduktionen är riklig och medför inte sällan att både mark och vatten nära nog täcks av en svavelgul beläggning. Förökningen sker dels könligt med de vingförsedda fröna, dels vegetativt genom s.k. avläggare från de nedre, mot marken liggande grenarna. Fröfallet sker under oktober till februari.
Ståndort: Granen är skogbildande på såväl friska som blöta marker, på bördiga såväl som på medelgoda marker. På torr mark eller styv lera trivs granen sämre. Arten är skuggtålig och har förmåga att utveckla bestånd i sena successionsstadier efter primära trädslag. Den sura fallförnan bidrar till en naturlig markförsurning och podsolering. I samband med avverkning kan denna effekt bli markant och även påverka pH i ytvatten och markvatten. Granen är vildväxande i Europa norr om Alperna och Balkanbergen (utom i Västeuropa), i mellersta och norra Ryssland samt i Sibirien bort till Stilla havet. Granen invandrade till Sverige från norr och öster för c:a 5000 år sedan och finns nu vildväxande utom på västkusten samt i större delen av Skåne och i södra Blekinge. Den förekommer dock ofta i stora bestånd där, men är då inplanterad. Skogsodling kan således ske i hela landet. Proveniensen bör generellt vara något nordligare än odlingsplatsen om man strävar efter bättre tillväxt.Skador: Den svåraste skadegöraren på gran är rottickan. Honungsskivling kan också orsaka röta i gran och kan t.ex. döda granar som drabbats av torkstress. Vanliga barrsjukdomar på gran är skvattramrost, granrost och granens gråbarrsjuka, men dessa sjukdomar ger i allmänhet inte allvarlliga skador. Granen angrips gärna av snytbaggar (på plantor) och olika barkborrar (på stammen) samt många andra insektsarter som angriper kvistar eller barr. Viltskador är normalt inget större problem, men kan lokalt bli besvärande, särskilt förekommer betning och fejningsskador av hjortdjur. Föryngringar på gräsrika, bördiga marker drabbas inte sällan av gnagarskador på rotsystem och stambaser. Arten drabbas frekvent av rotröta, särskilt på mark som är starkt infekterad av rotröta. Den är känslig för frost och i viss mån för ogräskonkurrens. Stamsprickor kan uppstå på mycket bördiga marker.
Skogsskötsel: Gran lämpar sig för såväl intensivt som extensivt skogsbruk, för traditionellt kalhyggesbruk såväl som till blädning och andra kontinuerliga (kalhyggesfria) skötselmodeller. Skötselformerna beror på och anpassas till de lokala förutsättningarna.
Markberedning kan utföras efter 1–2 säsongers hyggesvila, som bör vara kort eftersom granmarker snabbt får kraftig markvegetation. Senare tiders forskning har visat att s.k. grönrisplantering eller direktplantering kan vara att föredra. Harvning, fläckupptagning och högläggning är vanliga metoder.
Plantering av gran kan utföras vår eller höst och är lämplig på de flesta granmarker. Risken för snytbaggeangrepp kan vara stor och snytbaggeskydd behövas, särskilt vid plantering utan markberedning. På frost- eller försumpningskänsliga ståndorter är skötselprogram där granen föryngras under låg- eller högskärm motiverade.
Naturlig föryngring av gran bygger huvudsakligen på beståndsföryngrade plantor som vid trakthyggesbruk gynnas genom successiv utglesing av överbeståndet under en utdragen föryngringsfas. Andra beprövade varianter är att etablera granen under en förväxande naturligt föryngrad lövskärm.
Naturlig föryngring av gran under högskärm (”skärmmetoden”) kan användas på fuktiga och goda marker där kalavverkning kan misstänkas leda till frost-, försumpnings- eller vegetationsproblem. Finns tendens till beståndsföryngring är det en bra indikation på att denna metod kan användas. Skärmträden väljs främst efter förväntad stormfasthet och behöver inte bara vara granar eftersom en stor del av skärmens funktion är att skydda beståndsföryngrade plantor mot friställningschock och hålla tillbaka konkurrerande markvegetation. Marken ska vara fuktig, men frisk mark kan också godtas. Markvegetationen bör vara av gräs- eller örttyp men den får inte vara kraftig oavsett markvegetationsklass. Föryngringen kan i princip utföras genom en förhuggning 7 år före skärmen ställs, varvid 250–400 st/ha lämnas. Beståndet glesas sedan ut till en skärm med 120–180 st/ha, helst i samband med ett gott fröår. Skärmen bör vara tätare, ju bördigare marken är. En lätt markberedning kan utföras, utom på goda och fuktiga marker (örttyper) där plantor kommer villigt i luckor i beståndet. C:a 7 år efter skärmen ställts görs en efterhuggning och 50–60 st/ha lämnas. Sluthuggning sker efter ytterligare c:a 7 år. Plantröjning kan därefter bli nödvändig om plantuppslaget är rikligt. De praktiska erfarenheterna av metoden är begränsade och användningen kräver beredskap för angrepp av granbarkborrar och hantering av stormfällda skärmträd. Avvecklingsfasen (från skärmhuggning till sluthuggning) kräver stor uppmärksamhet. Det gäller att hela tiden anpassa skärmen efter behovet av att trycka ned markvegetation och att tillgodose granplantornas livskrav. En annan kritisk faktor är granens dåliga vindtålighet. Erfarenheter pekar på att c:a 1/3 av granarna blåser omkull ganska omedelbart efter skärmställandet, medan de kvarvarande klarar sig till sluthuggningen. Genom förhuggning och genom att låta intillstående bestånd stå, kan vindfällning minskas. Högskärm av gran kan användas för föryngring av gransumpskog på bördiga torvmarker, enligt senare försök. Föryngringstiden är 20–30 år.
Kanthuggning går ut på att få upp föryngring i uthuggna, öst-västliga stråk (5–20 m breda) i det äldre beståndet. Allteftersom föryngringen etablerar sig huggs ytterligare stråk i den södra beståndskanten så att föryngringen hela tiden sker i beskuggat område. Föryngringen kommer att bli bältesvis olikåldrig. Föryngringstiden är 20–30 år.
Luckhuggning bygger på att föryngringen sker i upphuggna luckor med c:a 20 m diameter, som förstoras med c:a 10 m breda cirkulära kanthuggningar efterhand som föryngringen etablerar sig. Föyngringstiden är 20–30 år.
Lågskärm av t.ex. björk kan användas för att skydda granföryngringar mot frost. En beprövad metod är trestegsmetoden eller Kronobergsmetoden (se denna).
Röjning är sällan nödvändig av gran som är planterad i 2 m förband och glesare. Ofta finns lövuppslag och självföryngrade barrträd som måste röjas varvid även det planterade beståndet kan justeras. Stamantalet bör inte understiga 1600 efter röjning, men röjning kan göras något tidigare än för tall då granen inte är så kvalitetskänslig. Vid röjning av gran kan man tillåta sig en viss höjdskiktning utan att produktionen hämmas och kvaliteten försämras.
Stamkvistning kan göras enligt samma priciper som för tall, men gran är känsligare för angrepp av rötsvamp. Gran är också känsligare för barkskador i samband med stamkvistningen p.g.a. dess tunna bark, särskilt på våren då barkfläkning lätt uppstår. Stammen kvistas 4–5 m upp längs stammen vid c:a 8 cm brösthöjdsdiameter (c:a 10 m höjd), men grönkronan reduceras aldrig med mer än en tredjedel av dess längd. Stamkvistning i två steg ger bästa kvalitetsresultat. I första steget kvistas stammen när den blivit c:a 8 cm i brösthöjd (5–6 m höjd) c:a 3 m upp längs stammen. I andra steget kvistas stammen när den blivit c:a 12 cm i brösthöjd (c:a 10 m höjd) till c:a 5 m. Grönkronan skall aldrig reduceras med mer än en tredjedel i varje steg för att undvika tillväxtförluster. Eftersom gran har många strödda grenar mellan grenvarven, blir stamkvistning mer tidskrävande än för tall. Prisskillnaden mellan bästa och sämre kvalitet är mindre än hos tall, varför ekonomin i stamkvistninga av gran är sämre.
Gallring: Gran kan gallras hårt. Uttag upp till 50 % ger enbart måttliga tillväxtförluster, men överskrids 50 % ökar tillväxtförlusten avsevärt. (Förhållandet gäller starkast i Götaland, men kan troligen tillämpas i hela landet.) Normalt görs 1–6 ingrepp, det högre antalet på godaste markerna. Första gallring utförs vid 20–40 års brösthöjdsålder eller då träden är 10–15 m höga. (Den lägre åldern vid hög bonitet eller högt stamantal, och definitivt om huvudstammarnas kronandel understiger 50 %.) Se även röjning, gallring.
Granfrö: Insamling kan ske på nyfällda träd, men också genom klättring eller maskinell skakning av stående träd. Insektsskadad kott samlas inte. Klängning sker vid 50 °C i 16 timmar. Svårklängd kott fuktas eller lagras innan den klängs. Fröet lagras vid en optimal vattenhalt på 6–8 % och i konstant temperatur (-4 till -20 °C) i tillslutna behållare.
Provenienser: Svenska provenienser startar tidigt på våren och invintrar tidigt på hösten (jämfört med utländska). De kan förflyttas 1–2 breddgrader åt båda håll, men förflyttning mot norr ger bättre resultat. Detta förhållande antas bero på att svensk gran invandrat norrifrån under såpass sen tid att en ”nordlig” tillväxtrytm hänger kvar. Vid nordförflyttning senareläggs skottskjutning och invintring vilket bidrar till minskade vårfrostskador, samtidigt som växtsäsongen på hösten utnyttjas bättre. I nordliga lägen ger förflyttning av lokala granprovenienser mot norr eller högre höjd ökad tillväxt utan att härdigheten försämras. I södra Sverige är vårfrosterna ett särskilt problem, primärt p.g.a. att granen odlas som ett pionjärträd, trots att den är ett sekundärträd. Lokal härkomst drabbas därför i besvärande omfattning av skador orsakade av vårfrost med nedsatt tillväxt och kvalitetsförsämringar till följd. Förflyttning av gran mot norr ökar frosthärdigheten. Eftersom granens utbredningsområde för svensk del slutar i södra Småland måste provenienser från östra Europa eller Ryssland användas för att förbättra härdigheten i Götaland och stora delar av Svealand.
Produktion: Volymtillväxten är 5–15 m3sk/ha och år och normala omloppstider 65–110 år. Förädlingsverksamheten har gjort att dagens plantmaterial ger en tillväxt som är 10–15 % högre än det bästa proveniensfröet ger och ännu högre än lokalt, självsått frö. Ännu bättre material är att vänta från plantager som nu är under anläggning. Vill man redan idag ha ett mer snabbväxande material kan man vegetativt föröka (sticklingar eller somatisk embryogenes) de allra bästa fröträdens avkommor.
Virke: Genom sin rakstammighet och finkvistighet ger granen vanligtvis timmer av god kvalitet och är ett av de dominerande trädslagen vid tillverkning av sågat virke. Granveden är efter torkning gulvit, något ljusare än furu, och utan färgskillnad mellan splint- och kärnved. Den är relativt mjuk, men har goda hållfasthetsegenskaper i förhållande till sin densitet. Virket är svårt att impregnera och kan därför inte djupimpregneras mot röta med konventionella metoder. Den viktigaste användningen för sågad gran i Sverige är som allmänt byggnads- och konstruktionsvirke. Tack vare den låga vattenabsorptionsförmågan är granvirke lämpat för olika utomhuskonstruktioner. Den långa och slanka fibern gör granen lämplig och attraktiv som råvara till papper. Vid snabb tillväxt, s.k. frodvuxenhet, sjunker veddensiteten och andelen ungdomsved ökar, vilket är till nackdel även vid tillverkning av pappersmassa.
Övrig användning: Granvirke används till t.ex. golv och möbler och inom båtbyggeri. Finringad, jämnvuxen och kvistren gran används som resonansbottnar i bl.a. piano och fiol. Sämre kvaliteter används till emballage och lastpallar. Tidigare användes granvirke i laggkärl och tunnor till gärdesgårdsstörar och takspån. Granved innehåller ett flertal kemiska ämnen som bl.a. ger sprit (etanol) och ur barren kan eteriska oljor utvinnas. Kådan ansågs förr ha läkande verkan. Barken innehåller garvämnen och användes ofta förr vid garvning av skinn. Ett särskilt användningsområde är odling av julgranar. Granen är också flitigt utnyttjad som parkträd och till häckar.
Granen utgjorde 2008 41,3 % av det totala virkesförrådet i Sverige. Den årliga tillväxten uppgår till c:a 50 miljoner m3sk.- (2) (Picea) släkte i familjen tallväxter med c:a 50 arter ständigt gröna barrträd, t.ex. blågran (Picea pungens), engelmannsgran (Picea engelmánni), glansgran (P. polita), japansk gran (P. alcocquiana), orientalisk gran (P. orientalis), serbisk gran (Picea omorika), sikanggran (P. asperata), sitkagran (Picea sitchénsis), slöjgran (P. breweriana), sockertoppsgran (P. glauca conica), svartgran (Picea mariána) och vitgran (Picea gláuca). Arterna förekommer i de tempererade delarna av norra halvklotet (jfr granskog).
Gemensamma karaktärsdrag för arterna är att de har genomgående, vanligen rak stam med regelbundna grenvarv, ett för varje vegetationsperiod. I motsats till tall har Picea-arterna även små kvistar på stammen men mellan grenvarven. Vuxna individer av de flesta arterna når mellan 20 och 40 m högt. En del blir dock uppemot 70 m. Grenarna är ofta hängande med utstående eller hängande småkvistar. Barren är korta och tjocka, ofta stickande, ibland trubbiga, platta eller med fyrkantigt tvärsnitt. Barren är fleråriga och sitter på små barkåsar och ej på ”kuddar” som hos Abies-arterna. Alla arter är sambyggare. Kottar (honblomställningar) utvecklas i spetsen av fjolårsskotten, först uppåtriktade med rödaktiga, utstående fjäll, som efter pollinationen böjer sig mot kottens topp. Därefter böjer sig kotten nedåt och fjällen skiftar färg. Kottarna mognar vid blomningsårets slut, släpper fröna och faller av. Fröna har en tunn vinge, som underlättar vindspridningen. De vackert röd- eller gulfärgade hanblommorna sitter i vecken av fjolårsskottens barr eller spetsknoppar.
De flesta Picea-arterna ger ekonomiskt användbart sågtimmer eller massaved. En del arter används som prydnadsväxter.
Skogsencyklopedin