tillförsel av växtnäringsämnen till marken. De vanligaste gödselmedlen i skogsbruket är på fastmark kalkammoniumnitrat.
Gödsling av fastmark: I svensk skogsmark råder i allmänhet ingen direkt brist på de näringsämnen, som träd och växter behöver för sin tillväxt. Men erfarenheten visar, att skogsträd ofta kan tillgodogöra sig ett större utbud av kväve än vad marken normalt kan erbjuda. Genom kvävegödsling ökas detta utbud, varvid barr- och lövskrud – trädens solfångare – snabbt utvecklas, vilket omgående ger en effektivare fotosyntes. Därmed ökar också produktionen av kolhydrater – tillväxten ökar. Kvävegödsling ger en lönsam tillväxtökning på en stor del av skogsmarken. Gödsling med fosfor eller kalium ger däremot endast i undantagsfall positiv effekt, eftersom markens eget utbud är tillräckligt.
Gödsling av torvmark: Gödsling på torvmark sker vanligen med kaliumfosfat eller kaliumklorid. Vid gödsling med kaliummedel är lämplig giva 80–120 kg K/ha. Några negativa effekter för miljön har inte påvisats om rekommenderade givor används. Hos torvmarker saknas den näringstillförsel som vittringen ger på fastmark. Torvmarkerna har därför knapp tillgång av främst fosfor (P) och kalium (K). Endast på goda och grunda torvmarker räcker växtnäringen till för en uthållig skogsproduktion. I näringsrik torv som dikats, frigörs så stora mängder näringsämnen att gödsling är meningslös. Näringsfattig torv som dikats, frigör mycket små mängder näringsämnen om klimatläget är kallt. Gödsling ger viss tillväxtökning, men storleken beror av klimatläget. Temperatursumman är därför avgörande för tillväxtökningen räknad i m3sk/ha på dikad torvmark. Torvmarksgödsling förekommer inte längre i nämnvärd omfattning. Gödsling för hand är lämplig för små objekt ute på skogsgårdarna.
Miljöhänsyn: Gödsling kan medföra miljörisker och kan bl.a. leda till försurning av marken, utlakning av näring till sjöar och vattendrag med påföljande igenväxning, samt anrikning av närsalter i jorden om inte växtligheten kan ta upp den tillförda näringen. Under vissa omständigheter kan t.ex. urea vara direkt giftigt för groende plantor och för djur. Vissa restriktioner bör därför iakttas. Hällmark eller marker med mycket grunt jordlager samt våta marker och jordar med grov textur bör inte gödslas – där är risken för kväveutlakning stor. Sluttningar med frisk eller fuktig mark nära vatten eller vattendrag bör inte gödslas – risken för nitratutlakning ökar (använd urea om gödsling ändå skall utföras). I starkt humida områden bör nitrathaltiga gödselmedel spridas under våren och försommaren. Andra tider bör urea användas. Spridningen bör dock avslutas i god tid före hösten. Gödsling bör generellt inte ske när marken är vattenmättad eller vid andra tillfällen då ytavrinningen är hög. Under torrperioder med daggbildning kan markvegetationen skadas av gödsling. Tjälad eller snötäckt mark skall inte gödslas. Gödsling skall inte heller ske under snösmältningen. Gödsla inte bergbranter, rasbranter och bäckraviner, biotoper som skall lämnas för fri utveckling, biotoper med känslig flora. Lämna skyddszoner intill vattendrag, sjöar, bebyggelse och andra markslag. Skyddszonerna bör alltid markeras på karta. Då gödsling kan medföra ändringar av naturmiljön vill Skogsstyrelsen enligt miljöbalken att man informerar om åtgärden minst 6 veckor innan åtgärden utförs. Skogsstyrelsen även anvisningar om hur kvävegösling skall bedrivas. Jfr omdrevsgödsling, omgödsling.
Skogsencyklopedin