stor, tjock is- och snömassa som byggs på årligen i ett område på land där klimatet är sådant att avsmältningen är mindre än tillförseln av snö. Jordens landareal täcks till 10,8 % av glaciärer, det allra mesta i den antarktiska inlandsisen. Deras sammanlagda volym uppgår till c:a 33 miljoner km3, vilket är mindre än 2 % av Jordens totala vattenförråd, men hela 75 % av färskvattenförrådet.
Nybildningen av glaciäris sker årligen i ackumulationsområdet (närområdet) genom att det faller mer snö under året än som smälter undan och avdunstar under sommaren. Mot isens nedre eller yttre utkanter är förhållandet det omvända och man talar här om glaciärens ablationsområde (tärområde). Genom att närområdet och tärområdet inte är på samma geografiska plats, kommer ismassan (p.g.a. tyngdkraften) att röra sig från närområdet mot tärområdet. Om ackumulationen är större än ablationen växer glaciären, dvs. isfronten flyttas framåt. Råder det omvända förhållandet krymper glaciären, dvs. isfronten dras tillbaka (retirerar).
En glaciär glider utför sluttningar genom inverkan av sin egen tyngd, en rörelse som underlättas av att isen även smälter underifrån av den utstrålande jordvärmen. Rörelsen, vars hastighet kan vara alltifrån ett par meter till flera kilometer per år, går radiellt ut från isens masscentrum, isdelaren. Rörelsen sker dels genom intern plastisk deformation av iskristallerna inuti ismassan (krypning), dels mellan isen och dess underlag, dels genom deformation av underliggande jord och berg. I det första fallet talar man om bottenfrusna isar eller polära glaciärer, i de senare om bottensmälta eller tempererade glaciärer.
Isen påverkar sitt underlag endast i de två senare fallen. Bottenfrusna isar bevarar således ett gammalt landskap från före nedisningen, vilket är fallet i nordvästra Sverige, genom att de inte rör sig alls mot underlaget. Bottensmältande isar ger däremot nya avsättningar och spår genom att de eroderar den underliggande marken varvid mineraljord och lösbrutet berg tas upp i glaciärmassan och transporteras bort med isrörelsen och slutligen avsätts som morän. En bottenfrusen is utgör ett hinder för de rörliga ismassorna som kommer att tvingas uppåt och med den det infrusna materialet, som därmed kunde komma att transporteras långa vägar.
Glaciärernas avsmältning är känslig för både långsamma och snabba klimatförändringar (t.ex. genom den s.k. växthuseffekten som skulle kunna innebära att världshavens yta höjdes c:a 70 m om all is smälte). När den senaste istidens glaciärer (inlandsisar) smälte, frigjordes det bundna vattnet och havsytan steg c:a 120 m. Därtill kommer landhöjningen som följd av att isarnas väldiga tyngd pressat ned jordskorpan (se glacial isostasi). Långsiktigt talar man om glacialer (istider) då klimatet är kallare och isarna växer, och interglacialer (mellanistider) då isarna smälter p.g.a. varmare klimat. Även under en istid varierar klimatet och de kallare perioderna kallas då stadialer och de varmare interstadialer.
Isen krymper dels areellt p.g.a. hög avsmältning i frontområdena, dels tunnas den ut. Resultatet blir en allt mindre och tunnare ismassa som successivt avsnörs i mindre ismassor som så småningom förlorar sin rörelse och blir ”klimatiskt” död is. Denna avsnörning kan vara topografiskt betingad. Huvudismassan kan dock fortfarande vara aktiv så att den ännu rör sig.
Eftersom avsmältning är regel under varma årstider eller perioder även i glaciärernas högre liggande närområde, bildas smältvatten som söker sig ned i sprickor, eventuellt ända ner till markytan, och bildar isälvar. Dessa transporterar material från såväl ismassan som marken ut ur glaciären och avsätter sina mineralpartiklar som sediment i form av rullstensåsar, deltan, alluvialslätter eller sandurfält.
Där isfronten mynnar i vatten bräcks isblock eller isberg upp, isen kalvar, och sedimenten förs olika långt ut beroende på kornstorlek. En glaciär som når ut i havet kan ha en flytande glaciärdel, en shelfis.
Glaciären har liten inverkan på landskapet, vilket däremot inlandsisen har. När en glaciär just dragit sig tillbaka lämnas s.k. jungfrulig mark fri för kolonisation av pionjärväxter, dvs. växter som inte har så stor konkurrensförmåga, samtidigt som klimatet blir varmare. Med tiden vidtar en succession i ekosystemen och andra arter tar över. Jfr inlandsis.
Skogsencyklopedin