beståndsvårdande utglesning av skog under tillvaratagande av gagnvirke (jfr avverkning, röjning).
Gallring bör inte benämnas genomhuggning. Gallring har främst setts som en åtgärd för att förbättra skogsbrukets ekonomi, men gallringen kan också ses som ett redskap att skapa bestånd av önskad karaktär. Ofta anges fyra skäl till varför bestånd bör gallras: 1) styra tillväxten till trädslag och till träd med önskade egenskaper, 2) föregripa självgallring, dvs ta till vara allt producerat virke, 3) ge en inkomst, 4) skapa bestånd med god struktur och med träd jämnt fördelning över arealen.
Vid gallring styrs produktionen över på ett reducerat antal träd. De träd som lämnas kvar får bättre tillväxtförhållanden, vilket stimulerar deras tillväxt och ger högre diameter och volym för de enskilda stammarna. På sikt ger det goda förutsättningar för att få värdefullt bestånd. Gallring kan ses som en investering för framtiden samtidigt som den ofta ger en inkomst. Valet av gallringsform, gallringsstyrka, gallringsintervall och gallringskvot avgör beståndets fortsatta utveckling.
Beståndets löpande tillväxt minskar tillfälligt åren efter gallring samtidigt som det enskilda trädets tillväxt ökar. Denna tillväxtnedsättning hos beståndet är märkbar vid hård gallring, men vid normala gallringar är effekterna små.
Tidpunkt för gallring: I Sverige utförs idag första gallringen oftast vid 10–15 meters övre höjd. Beroende på trädslag och bonitet är beståndsåldern då mellan 15 (t.o.m. tidigare för snabbväxande lövträdslag eller löv på bördiga marker) och 50 år. Tidpunkten för första gallring är en avvägning mellan möjligheterna och behovet att påverka beståndet och å andra sidan möjligheterna att ta ut gagnvirke. Vid tidiga gallringar är möjligheterna gynna bra stammar, att föregripa självgallring och överhuvudtaget påverka beståndet i önskad rikting goda, vid senar tidpunkt minskar de möjligheterna. Vid en senare genomförd första gallring riskerar en del ”bra” stammar att ha blivit utkonkurrerade, men samtidigt har träden blivit grövre vilket innebär att gallringsnettot ökar. Anläggningsmetod och täthet tillsammans med tidigare röjningsingrepp påverkar i hög grad första gallringens tidpunkt och omfattning. Därefter har varje gallringsingrepp påverkan på tidpunkten för nästa. Enligt rekommendationer i kalhyggesbruk bör de följande gallringarna utföras innan beståndet når full slutenhet. I jämna bestånd av gran och tall kan tidpunkten bestämmas med s.k. gallringsmallar. I ojämna bestånd av gran och tall kan trädens utseende avgöra tidpunkten.
Antal gallringar: Idag gallras normalt mellan en och fyra gånger i gran- och tallbestånd beroende på markens produktionsförmåga och trädslag men framförallt på ägarens behov, önskemål och tankar om framtiden. Vid skötsel av lövträd kan antalet gallringar vara betydligt högre. Överhuvudtaget kan utformningen av gallringsprogram variera kraftigt beroende på trädslag, bördighet mm men också på markägarens mål.
Första gallring kallas gallringen som inträffar närmast efter sista röjningen. Vid första gallring tas stickvägar upp i beståndet. Vid bestämning av första gallringens virkesuttag adderas stickvägsuttaget med gallringsuttag. Den första gallringen utförs vanligen när beståndet slutit sig så att grenarna dött på stammarnas nedre del. Trängseln i beståndet är då vanligen så stor att trädens tillväxt börjar dämpas. Träd som gallras bort är i första hand svaga, skadade och sjuka. Friska träd gallras ut i den omfattning som är nödvändig för huvudstammarnas utveckling och för att glesa ut täta trädgrupper.
Sista gallring kallas gallringen som inträffar närmast före slutavverkning eller avverkning som förbereder föryngring.
Två grundläggande gallringsprinciper är schematisk gallring och selektiv gallring.
Schematisk gallring görs i ett geometriskt mönster utan något urval av träd. Det kan vara avverkning av alla träd i en rad, avverkning av alla träd i en korridor eller av träd i något annat mönster. Schematisk gallring är inte särskilt vanlig i Sverige, men stickvägsupptagning i samband med första gallring kan ses som en schematisk gallring, även om själva gallringen mellan stickvägarna genomförs selektivt.
Selektiv gallring kallas alla gallringsformer som innebär ett aktivt urval av stammar utifrån det enskilda trädets egenskaper. Två vitt principer kan särskiljas, å ena sidan ett negativt urval där dåliga träd tas ut, och å andra sidan ett positivt urval där bra träd gynnas genom att konkurrenter tas ut. Passiv gallring innebär att enbart de träd gallras ut som är på väg att duka under. Denna metod är att likna vid självgallring då beståndet utvecklas på egen hand. Metoden förekommer ytterst sällan i modernt skogsbruk. Genetisk gallring innebär att man försöker ta bort individer med en förmodat olämplig genetisk egenskap för att förbättra den genetiska kvaliteten i en brukspopulation. Metoden tillämpas i fröplantager, mera sällan i skogsbruk. Urval av blivande fröträd kan sägas vara en form av genetisk gallring. Krongallring innebär att uttaget huvudsakligen sker i de övre kronskikten och gallringskvoten ligger runt 1,0. Medeldiameter och medelhöjd brukar endast påverkas marginellt. Likformig gallring innebär att uttaget är procentuellt ungefär detsamma i alla diameterklasser. Uttagets medeldiameter blir därmed ungefär lika med beståndets medeldiameter och gallringskvoten ligger runt 1,0. Låggallring är den vanligaste gallringsformen och innebär uttag företrädesvis i de lägre trädklasserna, dvs. gallring underifrån. Gallringskvoten är lägre än 1,0, ofta mellan 0,5 och 0,9. Med ökad gallringsstyrka berörs även medhärskande träd i ökande grad. Medeldiameter och medelhöjd ökar i beståndet efter låggallring. Höggallring innebär att i första hand förväxande och härskande träd avverkas och gallringskvoten är större än 1,0, ofta mellan 1,1 och 1,3. Medeldiametern sjunker efter höggallring. Höggallring kan användas när stort gallringsnetto är viktigt, oftast vid första gallringen. Kvalitetsinriktad gallring syftar till att främja träd med god virkeskvalitet, eller bedömd potential att erhålla hög virkeskvalitet, utan större hänsyn till trädens tillväxtpotential. Det kan t.ex. handla om att främja kvistkvalitet och kvistrensning ovanför rotstocken, rakhet eller hög veddensitet och virkeshållfasthet. Eftersom veddensitet och rotstockens kvistkvalitet grundläggs innan gallring, dvs. i föryngrings- och röjningsåtgärderna, bör kvalitetsinriktad gallring bara prioriteras i bestånd som (konsekvent) vårdas mot ett kvalitetsmål. Kvalitetsinriktad gallring utförs som fri gallring, vanligen med lägre gallringsstyrka och tätare gallringsintervall än normalt. Mot slutet av omloppstiden, då inga ytterligare gallringar kan påverka kvaliteten, går det att öka trädens tillväxttakt genom att ställa slutavverkningsförband eller gödsla. Produktionsinriktad gallring syftar till att främja volymproduktion utan större hänsyn till kvalitetsegenskaper genom att gynna grova träd med bedömd god potential till hög volymproduktion. Ingreppen sker ofta som fri gallring, hela tiden som mycket kraftiga låggallringar. Gallringsmodellen bygger på hög gallringsstyrka och långa gallringsintervall och man strävar efter högt gallringsuttag vid varje ingrepp. Detta främjar de kvarvarande trädens tillväxt eftersom de får stort utrymme lång tid efter ingreppet. Produktionsinriktningen handlar egentligen inte om att maximera volymproduktionen, utan mer om att producera volym till låg kostnad. Naturvårdsinriktad gallring inriktas på att bibehålla, gynna eller skapa miljöer som bedöms som värdefulla för naturvård. Eftersom naturvård är beroende av förutsättningarna och behoven varierar kraftigt, varierar också utförandet av naturvårdsinriktade gallringar. Det kan vara gynnande av enskilda trädslag lika väl som försök att skapa blandskogar, tillåta träd att bli gamla, eller spara befintliga sådana, spara underväxt, bärande träd, döda träd, högstubbar, boträd och vindfällen. Gallringstekniken har varit under snabb utveckling. Fram till 50-talet utfördes arbetet manuellt med såg och yxa. Träden stämplades (märktes, bläckades) före avverkningen genom att barken höggs bort i en fläck/bläcka. Virkestransporten skedde med häst. Första steget i mekaniseringen av gallringen blev motormanuell gallring. Motorsåg ersatte handsåg och yxa. Traktor och senare skotare ersatte häst för virkestrasporten. Träden som skulle huggas märktes till enbörjan ut med färgstämpel, senare valde huggaren själv vilka träd som skulle avverkas, s.k. huggarstämpling. Kraven på körvägarna i bestånden ökade och system med flera meter breda stickvägar fick dras genom bestånden för att traktorerna skulle kunna ta sig fram. Idag är stickvägarna kring 4 m breda och med ett stickvägsavstånd på 18–22 meter. På stickvägarna kunde senare skördaren, det senaste steget mot helmekaniserad gallring, ta sig fram. Den mekaniserade gallringens tidiga gallringsprocessorer och skördare nådde inte mer än 7 m ut från stickvägen varför en eller ett par huggare fick fälla ut träden som var utom räckhåll i den s.k. mellanzonen. Skördaren skapar idag sin stickväg själv och gallrar samtidigt mellan stickvägarna. Skördarföraren gör trädvalet från sin plats i maskinen och utstämpling i förväg förekommer ytterst sällan. Det kan fortfarande förekomma att huggare fäller träd utom räckhåll för maskinen. I dag utförs nästan all gallring helmekaniserat och i stort sett inget motormanuellt arbete förekommer, förutom i en del småskalig gallring eller i känsliga områden. Med mindre och lättare skördare har skador på skog och mark minskat samtidigt som produktiviteten ökat. I glesare skog används ibland beståndsgående skördare. Nästa steg för att ytterligare förbättra ekonomin är troligen s.k. drivare, en maskin som är både skotare och skördare. Drivaren är ännu mer eller mindre på försöksstadiet.
Genom mekaniseringen har ekonomin i gallringar kraftigt förbättrats.
Skogsencyklopedin