skada på groende frö, groddplanta, planta eller träd orsakad av att temperaturen understiger fryspunkten under en tid på året när trädet har låg frosttolerans. Vinterkyla är den viktigaste begränsningen för vilka arter och provenienser som kan leva i vårt klimat. Inhemska trädarter är mycket härdiga mot låga temperaturer och skadas normalt inte i större utsträckning av vinterkylan. Däremot kan växlingar mellan extremt höga och låga temperaturer under vintern öka risken för frostskador. En värmeperiod som följs av omslag till stark kyla under senvintern betyder större risk för frysskador än om detta inträffar under förvintern. Avgörande är trädens faser av tillväxt eller vila. Under hösten befinner sig granen i ett vilostadium (dormancy) som efterhand bryts som en effekt av tid och exponering för låga temperaturer. Någon gång i slutet av november eller början av december är vilan bruten, men frystoleransen fortsätter att förbättras för att bli maximal i mitten av vintern. Vanligtvis är temperaturerna under vintern så låga att träden inte stimuleras till att börja växa. Långvariga värmeperioder under senvintern eller tidig vår kan dock stimulera till tillväxt. Följs detta av omslag till stark kyla är risken stor för omfattande frysskador. En del av de skogsskador som inträffat i sen tid under förra seklet kan förklaras av sådana extrema klimatvariationer.
Under våren när de nya årsskotten håller på att utvecklas är många trädarter känsliga för t.o.m. ett par minusgrader. Frostskadorna syns genom att plantornas årsskott dör. Ofta skadas skogsplantor under vårfrost, höstfrost och s.k. järnnätter. Frusna granplantor får frusna, nedhängande årsskott, vilket inte är ovanligt i södra Sverige. Inte sällan beror känsligheten på felaktigt proveniensval. Frostskador under vår och försommar på plant- och ungskog (ofta gran) är en av skogsbrukets vanligaste skadeorsaker, särskilt i svackor där kalluften samlas. De motverkas i första hand genom lämpligt proveniensval. I södra Sverige är det framför allt vårfroster hos gran som är ett stort problem. På dessa lokaler väljs lämpligen senskjutande sydliga provenienser, t.ex. vitryska eller lämpligt plantagematerial. Längre norrut är ofta höstfrosterna ett problem. Då väljs lämpligen provenienser som invintrar tidigt på hösten. Nordförflyttning av gran bör göras med försiktighet på nordliga lokaler. Skärmar – t.ex. av förväxande eller äldre björk – kan vara ett effektivt skydd genom att de håller kvar jordens värmeutstrålning under kalla nätter. Vårfrost drabbar gärna gran- och ekplantor (särskilt i åkermarksplanteringar) sedan dessa skjutit skott varvid årsskotten torkar och blir hängande bruna och döda under lång tid. Plantan dör normalt inte, men tillväxten blir nedsatt och plantorna kan lätt bli buskiga.
Även under sommaren kan frost skada växande träd särskilt på hyggen, frostlänta marker och andra ställen där värmeutstrålningen kan vara stark. Särskilt drabbas ungskog av gran, men vid särskilt svåra froster även tall. Årsskotten blir i värsta fall helt bruna, annars kan skadorna inskränka sig till bruna barrspetsar. Årsskotten kan böjas men överlever ofta. Dock kan böjningen leda till krokighet. Skadan uppkommer ofta på toppskottet och de högst sittande grenarna eftersom de lägre sittande skotten mognar snabbare och då blir mer motståndskraftiga mot frost. Förekomst av s.k. frostring i skottaxeln är ett annat tecken på en frostskada.
Höstfrost drabbar plantor av provenienser och arter som inte invintrar i tid. Skadorna förvärras ofta av skyttesvampar. Höstfrost kan ge skador under tillväxtavslutningen, innan träden är helt invintrade. En typ av frostskada är frosttorkan.
Vinterfrostskador uppkommer under den tid som träden normalt är i vintervila. Träd skadas särskilt i exponerade och öppna lägen, på delar som sticker upp ur snön eller där snön nyss smält undan. Hela årsskott eller deras yttre delar kan dö eftersom dessa delar mognar sist. Årsskottets barr eller barrspetsar missfärgas och blir svagt gulbruna till starkt rödbruna. Om skadorna är lindriga överlever skottaxeln och knopparna och den följande skottskjutningen blir normal. Vid svåra skador dör skottet och resultatet blir raka – inte böjda – döda skott. Betydande tillväxtnedsättningar kan bli följden främst på unga träd, som kan bli förbuskade och i värsta fall dö. Med frostskadorna kan svampangrepp följa, vilka förvärrar skadorna. Efter normal invintring klarar dock såväl gran som tall mycket låga temperaturer under midvintern. Invintringen kan dock bli otillräcklig efter en lång, mild och regnig höst och de yngsta skotten kan då skadas av kyla. Dålig invintring kan bero på brist på upplagrade kolhydrater. Näringsbrist eller överskott på kväve kan också medföra försämrad invintring. Vinterskador beror ofta på en kombination av frost och torka t.ex. i samband med stark vind (jfr frosttorka).
Vid föryngring på frostlänta marker är det viktigt att välja en frosttålig proveniens. Att föryngra under t.ex. en björkskärm minskar riskerna för frostskador och ett bevarat marktäcke är också fördelaktigt.
Frostskadorna liknar torkskador och flera svampsjukdomar och insektsangrepp på årsskott kan ge likartade symptom. Böjda granskott kan bero på grankotterost. Hos tallen liknar bruna barrspetsar tallens gråbarrsjuka. Symptomen på tallens och contortatallens knopp- och grentorka (Gremmeniella) visar sig som bruna skott under sommaren, men det rör sig då om döende fjolårsskott. Flera småfjärilsarter vars larver lever i skott eller knoppar, samt en del barrätande insekter kan ge skador av liknande slag.
Skogsencyklopedin