växters förmåga att tåla frost. Frosthärdigheten är starkt kopplad till artens, proveniensens eller individens härkomst eller normala utbredningsomåde. Tropiska och subtropiska låglandsväxter tål inte frost alls. Arter med hemvist i områden med milda vintrar tål frost i liten mån. Arter som växer inom områden där temperaturen växlar kraftigt har ofta god härdighet. I den nordiska floran är tidiga vårväxter mycket härdiga och tål nattkyla på åtskilliga minusgrader. Övervintrande växtdelar anpassar sig successivt till de allt lägre temperaturerna genom att öka sockerhalten och minska vattenhalten. Ju lägre vattenhalt växten kan ha, desto mer frosthärdig är den. När våren kommer ökas vattenhalten och härdigheten minskar. Då kan härdigheten tillfälligt minska kraftigt även hos annars fullt härdiga arter såsom gran och ask och skador kan uppstå. Plantor som befinner sig under snö får ett visst frostskydd genom att värmeutstrålningen från marken hålls kvar av snön. Arter med dålig frosthärdighet (t.ex. järnek, murgröna och idegran) söker sig gärna till kuster där vattnet inte fryser eller sällan fryser, utan värmer luften hela vintern. Vanligtvis är trädens rotdelar betydligt känsligare för frysning än ovanjordsdelarna. Härdiga tallplantors rötter klarar sällan marktemperaturerunder -15 °C medan skottdelarna kan klara temperaturer under -50 °C. Under snöfria kalla vintrar kan t.o.m skogsskador uppstå p.g.a låga marktemperaturer. Vid sådana klimatbetingelser drabbas också ofta frilandslagrade täckrotsplantor hårt.
Skogsencyklopedin