gulvitt, giftigt och lättantändligt icke-metalliskt grundämne. Fosfor finns i naturen i huvudsak bundet till syre som fosfat.Vanligast i våra jordar är mineralet apatit, som uppträder accessoriskt i nästan alla magmatiska bergarter. Medelhalten i jordskorpan är 1 000 g/ton. Fosfor är avgörande för växternas energiomsättning. Brist på fosfor påverkar nybildningen av blad och barr. Fosforbrist medför också att rotens andel av biomassan ökar. Bristen utgör dock inget hot mot växternas överlevnad och hälsa. Bristsymptomen framträder tydligast vid god tillgång på kväve, såsom efter kvävegödsling. Årsbarr blir mycket mörkt gröna och äldre barr svartgröna. Växter på fastmark lider sällan brist på fosfor, vilket de däremot kan göra på torvmark. Fosfor förekommer i marken dels i organisk form och dels som mer eller mindre hårt bundna fosfater. Andelen organiskt bunden fosfor ökar med humushalten och kan i skogsjordar vara 80 %. Vid nedbrytningen av den organiska substansen i marken frigörs fosfor i form av fosfatjoner, vilka kan tas upp av växterna. Fosfaterna bildar dock svårlösliga föreningar med kalcium, järn och aluminium. Bildningen av kalciumfosfat gynnas av högt pH. Bildningen av järn- och aluminiumfosfat gynnas av lågt pH, vilket vanligen är fallet i skogsmark – i synnerhet vid försurning. Kalkning kan därför förbättra växternas fosforupptagning på dessa marker. P.g.a. fastläggningen är utlakningen av fosfor i allmänhet liten. Röd fosfor, som är en annan (omvandlings-)form av fri fosfor, reagerar svagare men ändå explosionsartat vid mekanisk påverkan i kombination med oxidationsmedel och är den aktiva beståndsdelen i plånet på tändsticksaskar. Röd fosfor har inte alls samma toxiska egenskaper som vit fosfor. Andra former är violett och svart fosfor. Se även fosforgödsling, gödsling.
Skogsencyklopedin