process som innebär att vattentillgången i en fastmark ökar så mycket att myrvegetation växer in över annan vegetation och därmed ändrar karaktären hos området. Beroende på befintlig vegetation och skog, näringsstatus och andra förhållanden hos markerna och vattentillflödet utbildas olika typer av försumpade områden. Under 1800-talet var man övertygad om att Sverige försumpades, vilket skulle utgöra ett hot mot skogproduktionen, och man tillgrep då dikning av stora områden. Emellertid vet man nu, att under rådande klimatförhållanden är försumpning inte något överhängande, generellt problem. Lokalt kan försumpningen dock vara eller bli ett problem i nedre delen av långa sluttningar i samband med kalavverkning om inte det därmed ökande ytvattenflödet kan ledas undan. Försumpade marker har ofta lång kontinuitet, dvs. de har inte utsatts för häftiga förändringar på mycket lång tid, och kan därför hysa arter som trängts undan från andra områden. Markerna har inte sällan högt skyddsvärde och fordrar särskilda hänsyn vid skogsbruk. Se sumpskog, barrsumpskogar, alkärr.
Skogsencyklopedin