flottning, timmerflottning

Bild för admin Written by admin On the
tidigare använd metod att låta virke flyta med strömmen i ett vattendrag eller att transportera virke flytande i vatten. Transport av lösa stockar i rinnande vatten kallades strömflottning eller lösflottning. Bogsering av virkesbuntar över sjöar eller längs en kust kallades sjöflottning, havsflottning eller buntflottning. I Torne älv och Indalsälven förekom även transport i flottar som manövrerades med styråra. Flottning lämpade sig bäst för barrträdsvirke, emedan lövträdsvirke har lättare för att sjunka.
De svenska vattensystemen hade mycket goda förutsättningar för flottning. Islossningen började vid älvmynningarna och spred sig till källflödena. Vattenföringen var hög under våren och fallhöjderna i de flesta fall måttliga. Vattendragens lämpliga strömfåror och frånvaro av flacka stränder gjorde att virket inte spred ut sig. Dessutom var älvmynningarna skyddade och därför lämpade för skiljeställen (skilje) och virkesmagasin.
Under vintern lades stockarna upp på isen eller på stranden. Enligt en förordning från 1880 var det länsstyrelsernas skyldighet att inrätta s.k. allmänna flottleder. I dessa stod det var och en fritt att flotta, dock under förutsättning att den som skulle flotta var med i en flottningsförening. Stockarna försågs med ägarmärken, s.k. stukmärken, i ändarna eller på stockens mantelyta för att kunna identifieras vid den slutliga virkessorteringen. Flottningen började direkt efter islossningen i bäckarna och åarna. Oftast byggde man dammar för att kunna öka vattenflödet i trånga passager. Efter hand genomfördes stora insatser för att göra flottningen enklare. Man rensade strömmarna från hinder, anlade dammar för att magasinera vatten, byggde stenkistor och lade ut länsar och bommar som skulle leda timret eller hindra det från att fastna. Över större sjöar drog man timret med en s.k. spelflotte. Successivt övertogs det arbetet av motor- eller ångbåtar med maskindrivna varpspel. Den sista fasen innan isen åter lade sig i älvarnas nedre delar var slutrensningen av stränderna, den s.k. rompan eller rumpan. Vid det nedersta skiljestället i älven sorterades virket efter ägare och ofta även i olika virkessortiment. Virket buntades sedan för vidare transport till industrierna.
Skulle virket till en industri på längre avstånd vid kusten fördes det samman till stora virkessläp för havsflottning efter särskilda bogserbåtar. Släpen kunde uppgå till 10 000–20 000 ton. De var sårbara för även ganska måttlig vind och sjögång och drogs därför vanligen inomskärs.
En flottningsförening ansvarade för flottningen. Medlemmarna var personer som hade virke som skulle flottas och styrelsen utsåg en flottningschef. Till en början svarade han för en del av flottningssträckan men så småningom i regel för hela älven. Föreningen fastställde avgiften, som utgick per stock. Denna varierade efter längd eller volym på stockarna. Arbetsorganisationen varierade mycket under flottningsepokens första skede. Flottningen kunde t.ex. auktioneras bort men det fanns också ett slags gruppackord vilket var överenskommet mellan flottarlagets förtroendeman och arbetsledningen.
Vid omkring 1910 var timlön vanlig i huvudälvarna och på 1920-talet blev kollektivavtal allt vanligare. Det var ett säsongsarbete som krävde stora arbetsstyrkor. De flesta flottare var småbrukare, arrendatorer, torpare och lösarbetare från trakten. Flottarnas arbete bestod bl.a. i att lossgöra brötar som fastnat i vattendraget och att återföra stockar som fastnat på stranden. Beroende på uppgift delades arbetslagen in i t.ex. landlag, båtlag och sjölag. De mest erfarna flottarna blev brötlossare. Flottningsarbetet var tungt men erbjöd stor frihet, kamratskap och möjlighet till egna initiativ.
Att flottningen var ett säsongsarbete gjorde att flottningen under 1960-talet blev otidsenlig. Det tvingade också skogsindustrierna att hålla stora virkeslager under en stor del av året. Samtidigt skedde mekaniseringen av skogsbruket. Lastbilstransporterna möjliggjorde virkesleveranser året runt. Flottningen fanns kvar i mycket begränsad omfattning till början av 1990-talet men är nu helt nedlagd i Sverige. Klarälven var den flottled som levde längst, flottningen lades ned där 1991. Flottningen hade en mycket stor betydelse för framväxten av den svenska skogsindustrin. Det var ett billigt transportsätt som gjorde avlägset belägna skogsområden i det inre av Norrland ekonomiskt tillgängliga för skogsindustrin. Verksamheten växte framför allt i omfattning när skogsindustrin utvecklades under andra hälften av 1800-talet. Under perioden 1920–1950 flottades årligen 11–15 miljoner kubikmeter. Toppåret 1937 flottades 18,5 miljoner. Som mest fanns totalt 33 000 km allmänna flottleder. Flottning av tjärtunnor, gruvvirke och mastvirke hade dock förekommit långt tidigare. Den äldsta kända flottningssammanslutningen är Wästerdala-Wede-Companie. Det bildades 1648 av köpmän i Falun. Flottningslagen innehöll regler om allmän flottleds nyttjande, ersättning för skador m.m. (SFS 1919:426).
Lämningar efter flottning som kan påträffas i dag ligger oftast vid mindre vattendrag. De utgörs av förfallna fördämningar och flottningsrännor. Ofta finns bara bärande konstruktioner i sten kvar. Lämningarna skyddas av lag.
Källa: Skogsencyklopedin, utgiven av Sveriges Skogsvårdsförbund (numera Föreningen Skogen), Stockholm år 2000. Redaktör: Michael Håkansson. På webbplatsen kan tillägg/korrigeringar förekomma.