benämning på växtligheten ovan skogsgränsen. Fjällvegetationen uppträder i tre olika bälten med särskilda karaktärsdrag.
Lågalpina bältet når i praktiken så långt som blåbärsriset kan överleva (300–400 m ovan skogsgränsen). Här finns fjällhedar, fjällängar, fjällbranter och fjällbäckar med var sina utpräglade vegetationstyper. Fjällbäckarna hyser blad- och levermossor samt många blommande arter såsom fjällveronika, fjällviol och gullbräcka. Fjällbranter med lättvittrade, sprickrika skiffrar håller ofta en mycket artrik flora med fjällglim, rosenrot, klippveronika, fjällbrud, purpurbräcka m.fl. arter. På flytjordsmark och uppfrysningsmark utvecklas speciella vegetationstyper där uppfrysningsmarker ofta får en tydligt tuvad yta. Fjällhedarna karakteriseras av risartade växter eller smalbladiga gräsartade växter, i kalkfattiga områden även av nordkråkbär och lågväxande, nästan krypande dvärgbjörk. I kalkrika områden utbildas s.k. fjällsippshed (dryashed) med fjällsippa, fjällarnika, dvärgyxne och fjällklocka. Inom det lågalpina bältets nedre delar förekommer fjällängar av både högörts- och lågörtstyp med frodiga örter, gräsartade växter och viden. Hos kalkpåverkade lågörtsängar återfinns några av fjällens artrikaste miljöer.
Mellanalpina bältet sträcker sig 200–300 m i höjdled. Här är vegetationen glesare men ändå någorlunda sluten. Den karakteriseras av olika gräsartade växter såsom tåg, fryle och starr.
Högalpina bältet hyser i sina nedre delar blombestånd, vilka med ökad höjd minskar i täthet för att helt utebli längre upp. Jfr fjällväxt.
Fjällvegetationens sammansättning styrs, förutom av höjden över havet, även av den lokala topografin i kombination med vind, nederbörd och näringstillgång. De vindexponerade terrängavsnitten förblir snöfria under vintern och vegetationen exponeras hela året för kraftig uttorkande vind och stora temperaturvariationer (vindblottor). Här överlever bara de allra tåligaste växtarterna ofta med ett kuddformigt eller krypande växtsätt, såsom krypljung, fjällgröna och klynnetåg. I mera skyddade terrängavsnitt ansamlas ett skyddande snötäcke under vintern och snöns avsmältning påverkar i hög grad vegetationen i dessa lägen (s.k. skyddsidor). I de tidigast utsmälta områdena (nedanför vindblottan) trivs risen och här utbildas rished, med bl.a. blåbär, lappljung, skogsstjärna och gullris. Där avsmältningen sker senare utbildas gräshed, eftersom gräsen klarar kortare vegetationsperiod än risen, med bl.a. kruståtel, vårbrodd och styvstarr. Vegetationen i mycket sent utsmälta områden (snölegor) utgörs av bl.a. dvärgvide, fjällnoppa, dvärgfingerört och snölegemossor. Tillgången på vatten är begränsad i vindblottan men tillgången ökar mot skyddsidan och snölegan. I områden med hög näringstillgång (kalk) utbildas vanligen ängssamhällen istället för hedsamhällen. Se även fjällväxt.
Skogsencyklopedin