tidigare använd extensiv avverkningsform i svårföryngrade, fjällnära skogar. Metoden baserades på beståndsföryngring och syftet var att tillgodogöra sig så mycket som möjligt av virket, utan att behöva utföra aktiva föryngringsåtgärder i områden med dålig lönsamhet (bl.a. på grund av långa transportavstånd), och utan att riskera att trädgränsen skulle förskjutas nedåt. Avverkningarna skulle begränsas till olikåldrig granskog av lågört- eller högörttyp med relativt riklig beståndsföryngring, som lägst 100 m lägre än barrskogsgränsen i området. Vid avverkningarna lämnades alla granar klenare än 10 cm i brösthöjd, plus enstaka större frögranar. Virkesförrådet efter avverkning varierade mellan 5 och 50 m3sk/ha. Intervallet mellan huggningarna beräknades ligga på 30–50 år. Vetenskapliga uppföljningar har visat att tillväxten i fjällskogshuggna bestånd blivit mycket låg, att inväxning och föryngring inte gynnas av ingreppen och att det normalt tar 50–80 år för bestånden att återuppnå samma virkesförråd som före avverkningen samt att den totala produktionsförlusten under den perioden är c:a 30-40 % jämfört med blädning och 40-60 % jämfört med kalhuggning följd av plantering. Avverkningsformen strider normalt mot nuvarande skogsvårdslag, då virkesförrådet efter avverkning är för litet för att uppfylla kraven i § 10.
Metoden infördes under lågkonjunkturen i slutet av 1960-talet av dåvarande skogsvårdschefen vid SCA, Stig Hagner och anammades senare av Skogsvårdsstyrelsen i Jämtland som gav den namnet ”fjällskogsblädning”.
Skogsencyklopedin