svenska (skogs-) områden som under senare delen av 1500-talet och under 1600-talet koloniserades av svedjebrukande finska nybyggare, s.k. skogsfinnar, i stort antal. De första finnmarkerna låg i skogsbygderna kring Mälaren och norra Vänern samt Tiveden och i gränstrakterna mellan Gästrikland och Dalarna. Därefter spred sig de svedjebrukande finnarna norrut och västerut i Värmland, Dalarna och Hälsingland (och Medelpad) för att runt 1630 nå över norska gränsen. De viktigaste finnmarkerna fanns i Värmland som vid 1600-talets slut antas ha haft ungefär 6000 finnar. När finnarna slog sig ner för att bedriva sitt svedjebruk, föredrog man höjdlägen i skogsmarkerna, vilka ännu inte tagits i bruk för fäbodväsendet. Genom svedjebruket blev tillgången på bete god på de igenväxande svedjorna och boskapsskötseln ökade på 1700-talet. Svedningen gynnade återväxt av björk.
Skogsencyklopedin