(Prunus avium) art som odlades redan av de gamla grekerna, 400 år f.Kr. Därifrån fördes fågelbäret, via Mellaneuropa, till Sverige under 1200-talet. Det är dock troligt att viss naturlig invandring också har förekommit efter istiden, om än i begränsad omfattning. Arten tillhör de så kallade stenfruktsträden, det artrika släktet Prunus. Bland de mer närstående släktingarna finner man t.ex. rönn, hägg, slån och plommon, men också viktiga frukträd som persika och aprikos. Släktet omfattar omkring 200 arter inom det norra halvklotets tempererade- och subtropiska zoner, där de ofta uppträder som brandfältspionjärer. I Sverige förekommer arten upp till Vänern och Mälardalen, särskilt på äng och i hage.
Löven har dubbelt sågtandade kanter och knopparna sitter ofta hopade på kortskotten. Lövsprickningen sker i den senare delen av maj. Samtidigt sker blomningen. Två månader senare har fröet mognat. Fågelbär har racemös tillväxt varför trädet lätt bildar en rak och genomgående stammen bildar gärna stamklykor och har ganska dålig grenrensning. I ungdomen har arten snabb tillväxt och är skuggfördragande, vilket gör den lämplig som underväxt till ek.
Lämplig ståndort: Fågelbär kan växa på de flesta jordar, dock inte på styva lerjordar och inte heller på mossjordar. Vid odling bör jord vara djup och näringsrik med rörligt vatten. Lokalen får gärna vara en sydsluttning. Trädslaget verkar inte vara särskilt känsligt för varierande pH-situationer i marken. P.g.a. sitt platta rotsystem bör trädslaget odlas på vindutsatta platser.
Skador: Arten betas av gnagare och i viss mån av snytbagge. Den främsta avgångsorsaken är dock viltbetning.
Produktion: I Tyskland har uppmätts en maximal medelproduktion om drygt 9 m3sk/ha och år (60 år). Höjdtillväxten kulminerar vid 8–13 års ålder och vid 15–25 års ålder är oftast halva sluthöjden uppnådd. Med rätt skötsel kan man nå dimensioner på omkring 50 cm under en 70-årig omloppstid.
Föryngring: /uppgift ur SE 2000/ Fågelbär kan föryngras såväl naturligt som genom plantering. Problemet med naturlig föryngring är att arten sällan uppträder i trädslagsrena bestånd varför metoden mycket sällan är tillämpbar. Vid plantering förekommer att man anlägger rena bestånd men även blandbestånd. Ask, ek, lind, lärk, lönn och bok är några exempel på trädslag som kan blandas in. Vid plantering krävs mellan 2000 och 5000 plantor per hektar. Plantorna måste som regel skyddas mot vilt genom t.ex. stängsling eller växtrör.
Röjning och gallring: Arten blir efter ungdomen ljuskrävande och kräver gott om utrymme för att inte tappa kronan. En viss trängselverkan är dock nödvändig för att trädet inte ska breda ut sig.
Gallringarna måste således vara mycket svaga och med täta intervall. Kronandelen bör hållas mellan 50–65 %. Enligt tysk skötselmodell sker det första ingreppet 4 år efter plantering. Därefter med 3 års mellanrum till 20 års ålder. Efter 20 års ålder sker gallringar vart femte år. De 150–200 stammar som återstår efter 4 år eller mer får därefter växa till slutavverkning. Gallringarna bör utföras som höggallringar. Eftersom torrkvisten sitter kvar länge kan stamkvistning behövas.
Slutavverkning: Lämplig tidpunkt för slutavverkning är mellan 50 och 90 år, beroende på förutsättningarna. Normal omloppstid är 70 år.
Virkesanvändning: Splintveden är lätt rödaktig och kärnveden mörkgul till rödbrun. Veden är halvbandporig och har tydliga årsringar med flammig struktur, märgstrålarna är framträdande på radiella snittytor. Virket är hårt, starkt och segt, men krymper kraftigt vid torkning och rör sig en hel del vid fuktförändringar. Det är lätt att bearbeta och svarva och har god spik- och skruvhållfasthet. Virket lämpar sig för exklusiv möbeltillverkning, parkett och snickerierparkett och snickerier och används ibland som ersättning för tropiska trädslag.
Skogsencyklopedin