bebyggelse som användes vid kreaturens sommarbete på s.k. fäbodvallar i byarnas utmarker. Fäbodsystemet uppstod troligen under medeltiden, men antas ha rötter ner i stenåldern. Under 1800-talet tillkom en mängd fäbodar och systemet kulminerade. Dess sydligaste utbredning vid 1800-talets slut anges av den s.k. fäbodgränsen, som löper från mellersta Uppland till nordligaste Bohuslän, även om spridda fäbodar fanns söder därom. I södra Sverige upphörde systemet tidigt, medan det i norra Sverige fortsatte in på 1900-talet. Det finns fortfarande fäbodar i drift.
Lämningar av fäbodar förekommer huvudsakligen i norrländska skogs- och fjällbygder. De ligger i höglänt terräng och gärna i anslutning till vattendrag. Välbevarade fäbodar består av ett flertal hus, med välröjda och betade marker runt omkring. Från fäbodvallen leder en stig ned till byn. Äldre fäbodar har förfallit i varierande grad. I sämsta fall finns endast spår av husgrunder, spismursrösen, jordkällare, brunn och hägnader kvar. Marken kring den gamla fäbodvallen är öppen och bär ofta örtrik växtlighet. Fäbodstigen kan också synas, här och var broslagen över sanka partier.
Skogsencyklopedin