(Juniperus communis) art i familjen cypressväxter. Släktet karakteriseras av den typiska bärkotten. Enen växer naturligt i Europa, nordöstra Afrika, Asien, Nordamerika samt på Grönland och är förmodligen världens mest utbredda växt. I Sverige förekommer den allmänt i hela landet. Enen är en pionjärväxt anpassade för torra och svåra ståndorter. Den växer företrädesvis på ängsbackar och hedar. Ljustillgången är i regel inte tillräcklig i slutna skogar. Enstaka exemplar kan dock finnas, oftast som en kvarleva från äldre tiders skogsbete. Som vildväxande kan den bli 15 m hög. Tillväxten är mycket låg och en sådan individ kan vara 1 000–2 000 år. Enen växer mycket olika från fall till fall. Från krypande med vida grenar till upprätt med smalt konisk krona. Många av dessa växtsätt uppfattas som olika varieteter eller former. Barren sitter tre och tre i kransar, är styva och stickande med blek översida och mörk undersida. Alla barrär s.k. juvenilbarr, ”ungdomsbarr” vilket den nästan är ensam om i sitt släkte. Enen är nästan alltid tvåbyggare. Blomningen sker under senvåren och försommaren. Honblommorna utvecklas till gröna bärkottar, ”enbär”, vilka på hösten eller vintern följande år blir svarta, starkt blådaggiga och doftar och smakar intensivt.
Användning: Virket är segt, hartsfattigt och varaktigt. Det är svårt att klyva. Veden har gulaktig splint och brunröd till rödviolett kärna. Det används till snideri-, svarveri- och finsnickeriarbeten. Enstammarna användes förr i gärdsgårdar, ett bruk som något tagits upp på nytt. Enens mycket sega rötter har använts till flätning av bl.a. korgar och askar, som då blev tillräckligt täta för att hålla vätska. Enens ved och bark används vid rökning av köttprodukter. Hela eller krossade torkade bärkottar används som krydda.
Skogsencyklopedin