planering av verksamhet och åtgärder i ett landskap med målet att bevara och bygga upp den biologiska mångfalden i landskapet. Skogslandskapets mosaik kan återskapas till viss del genom att känsliga biotoper undantas från traditionellt skogsbruk. Många arter kan emellertid inte överleva enbart genom att små spridda bestånd bevaras. Bestånden måste länkas samman på ett naturligt sätt. Landskapet måste planeras för ekologisk utveckling. Vid ekologisk landskapsplanering urskiljer man t.ex. i den s.k. kärna–stråkmodellen kärnområden med biotoper, som har lång kontinuitet och höga naturvärden. Runt kärnområdena kan det behövas buffertzoner med restriktioner för markanvändningen. Mellan dessa områden behövs förbindelser, spridningskorridorer, för utbytet av olika växt- och djurarter. Kärnområden, buffertzoner och spridningskorridorer bildar ett ekologiskt nätverk, som kan kompletteras med skogliga impediment, sjöar och vattendrag. Genom att landskapet kan erbjuda spridningsmöjligheter och tillfredsställer behoven av lövinblandning, äldre skog och andra viktiga successionsstadier, förbättras möjligheterna för känsliga växt- och djurarter att överleva. Jfr landskapsplanering.
Skogsencyklopedin