(Quercus) släkte i familjen bokväxter. Släktet består av 200–500 arter beroende på vilken indelning som används. Släktet är generellt pionjärer, framgångsrika i torra områden med djup jord, de är ofta brandgynnade. De förekommer naturligt inom hela det norra tempererade och subtropiska zonerna samt som bergsträd i tropikerna. I Sverige finns två inhemska arter: skogsek eller stjälkek (Q. robur) samt bergek eller druvek (Q. petrea). Under 1900-talet har dessutom den nordamrikanska rödeken (Q. rubra) inplanterats. I Sverige blir eken omkring 25 meter hög. Stjälkeken förekommer allmänt eller tämligen allmänt från Skåne till sydöstra Dalarna och södra Gästrikland. Bergeken har ett mer begränsat utbredningsområde, främst i södra kustlandskapen.
Ekarnas bark blir mycket grov, är ljusgrå och spricker upp i korta, smala och vertikala plattor. Bladen är 10–12 cm långa och 7–8 cm breda samt parflikiga. Bladen är matt mörkgröna på ovansidan, ljusare på undersidan. Bladen skiljer sig mellan de båda arterna genom att stjälkekens blad har bladöron vid bladbasen, vilket bergekens blad saknar. De är vidare kortskaftade hos stjälkeken men har 1–3 cm långa skaft hos bergeken. Blomningen är mycket oregelbunden med c:a 5–7 års intervall. Honblommorna sitter vanligen 2–3 tillsammans på 2–5 cm långa skaft hos stjälkeken, medan de hos bergeken sitter nästan oskaftade i druvliknande klasar. De brungula hanblommorna sitter i 2–4 cm långa hängen. Blomningen inträffar i slutet av maj, stjälkeken först och bergeken strax därefter. Frukterna, ekollonen, mognar i oktober. 2–3 stycken sitter tillsammans på 4–8 cm långa skaft hos stjälkeken, i klasar hos bergeken. Bergekens ollon är endast 1–2 cm långa medan skogsekens är 2–3 cm långa.
Ståndort: Stjälkek och bergek är de ädla lövträd som har de lägsta anspråken på näringsrik mark. Eken förekommer på de flesta marker, dock inte på de allra magraste och inte på djup torvmark. För virkesproduktion ställer den dock stora krav på marken: lättlera eller lerblandad morän, god markfuktighet och rörligt markvatten. Ekskogar är relativt öppna, ofta med inslag av björk och andra ordinära lövträd och ibland barrträd.
Skador: Eken är frostöm och betas gärna av vilt. Ekvecklaren kan orsaka stora skador på bladverket vilket kan leda till nedsatt tillväxt. Även frostfjärilar orsakar skada. På senare år har den s.k. ekdöden vållat problem. Ekmjöldagg angriper bladen.
Naturlig föryngring av ek borde vara möjlig i bestånd av god kvalitet (bl.a. genomgående stambildning, raka grenvinklar och hög tillväxt), men är i dagsläget så gott som obeprövad. De försök som har gjorts i Sverige, Danmark, Polen och Tyskland indikerar att metoden är mycket osäker. (Dock har man bättre erfarenheter i Frankrike). Metodens ståndortskrav är blygsamma genom att ekplantor har god förmåga att etablera sig på måttligt goda marker med rätt kraftig markvegetation. Metoden går i korthet ut på att man inför ett gott ollonår avverkar underbestånd och röjer undan plantor äldre än 5 år. Ollonen myllas ned direkt efter fallet i markberedningsfåror. Det gamla beståndet avverkas sedan successivt för att avvecklas helt då föryngringen är säkerställd och skärmträden inte fyller någon funktion längre.
Plantering: Nästan alla i dag existerande skötta ekbestånd äldre än c:a 10 år har tillkommit genom plantering eller sådd av trädslagrena bestånd, eventuellt med amträd. Markberedning är i allmänhet nödvändig. Plantering är dock kostsamt eftersom rakstammighet uppnås först vid c:a 10000 pl/ha. Med skärm eller amträd kan 4000 pl/ha räcka. Plantering av blandbestånd med radvis eller gruppvis inblandning av ek är vanligare. Radplantering med amträd: Sätt plantor i rektangelförband, 1x2m vilket är 5000 pl/ha. Sätt amträd i var annan eller tredje rad, eller var annan eller tredje planta i raden. Amträdet ska vara snabbväxande och avvecklas tidigt. Ek kan också odlas i blandning med andra trädslag genom radplantering eller grupplantering. Erfarenheterna av olika blandningar är dock otillräckliga, utom möjligen vad gäller ek och gran. Ekodling i blandning med gran eller andra trädslag förekommer endast i försumbar omfattning.
Sådd: På nedlagd åkermark är (maskinell) sådd en etablerad metod med flera fördelar: kostnaden hålls på en låg nivå även med stängslingskostnaden inräknad. Grundläggande är god ollonvård. Ungefär 90 kg ollon per ha sås ut i rader och placeras på c:a 5 cm djup för att minska smågnagarnas konsumtion utan att groningen fördröjs. Ogräsbekämpning krävs normalt och stängsling mot vilt är nödvändigt. Med god kvalitet på ollonen kan plantuppslaget bli runt 15000 pl/ha. Sådd kan även praktiseras i skogsmark, men får då ske manuellt. Ollonåtgången är ungefär 45 kg/ha.
Provenienser: Ollonens ursprung har starkt inflytande på kvaliteten. Svenska ektyper anses vara mycket goda. Ek från sydöstra Sverige formar i regel rakare stammar med färre vattenskott än västliga varianter. De bästa ekbestånden finns i Kalmar län, men goda typer finns också på Visingsö, i nordöstra Skåne och östra Blekinge. Holländska provenienser saluförs i relativt stor omfattning.
Ekfrö: Goda fröår inträffar med 5–7 års intervall med fröfall i oktober. Insektsskadade och outvecklade ollon faller först och sorteras bort vid fröinsamling. Fullmoget ollon har ljusgulbrun färg. Ollon med mörk spets är frostskadat och odugligt. Ollon av dålig kvalitet sjunker inte under vattenytan vid s.k. flotationsrensning. Ollonen tål bara lagring till nästa vår. Lagringen får varken vara för torr (risk för uttorkning) eller för fuktig (risk för svampangrepp). För att motverka angrepp av svamp inuti ollonen kan dessa värmebehandlas i varmt vatten (41 °C), fungicidbehandlas och kyllagras i hög fukthalt. Ollonen bör annars vattenbesprutas vid behov, eftersom vattenhalten inte får sjunka under 30 %. Förvaring över vintern kan också ske i nätsäckar eller spjällådor nedsänkta i rinnande friskt och kallt vatten.
Röjning behövs normalt inte i jämna planteringar, eftersom ek vanligen planteras i rader eller grupper med andra trädslag emellan. Sådder behöver dock röjas. Röjningen görs mycket sparsamt. Glesa förband kan leda till fel på stamaxeln, varför beskärning ibland är påkallad.
Gallring i trädslagsrena bestånd: Gallringsformen motsvarar ungefär fri gallring med karaktär av krongallring. Mot slutet av omloppstiden (c:a 100 års ålder) upphör höjdtillväxten och gallringens syfte blir att ge trädkronan sidoutrymme. Ek är mycket trängselkänslig och krondeformationer är nästan omöjliga att reparera. Därför skall man redan vid en beståndsålder av 30–40 år välja ut ungefär 60–80 potentiella framtidsstammar per hektar. Framtidsstammarna bör då vara ungefär 12–16 meter, ha väl utvecklade kronor (50 % av stamhöjden), vara raka och utan grenar upp till en höjd av ungefär 6–8 meter. I början av gallringsskedet bör 400–600 st/ha lämnas. De resterande gallringarna skall inriktas på att gynna framtidsstammarna genom att dess kronor inte utsätts för konkurrens. Alltför stark gallring kan medföra vattskottsbildning. I regel gallrar man ek med 5 års intervall i de tidiga gallringarna fram till 60 års ålder, därefter med ungefär 10 års intervall. Ekens höjdtillväxt avstannar vid ungefär 100 års ålder, men kronorna kan fortsätta att utvecklas i sidled, och därför blir det i regel så få träd som 50–70 per hektar som får plats i beståndet vid tidpunkt för slutavverkning. Dessa bör vid det tillfället vara grova med en medeldiameter på 60–70 cm.
Stamkvistning leder lätt till att vattskott bildas. Det beror sannolikt på att ek är känslig för rubbningar i förhållandet mellan rot och krona. Varje skötselingrepp måste därför göras så varsamt som möjligt, och stamkvistningen bör harmoniera med gallringsingreppen för bästa resultat. Principerna vid stamkvistningen är att den skötsel som föregår kvistningen gynnar träd med liten eller ingen tendens till vattskottbildning. Kvistningen kan utföras under juli–september, men helst efter vegetationsperioden för minsta skaderisk. Eklöven gör kvisten tung, vilket gör risken för fläkning stor. Kvistkudde ska alltid lämnas oskadad och kviststumpar ska vara kortast möjliga, även om ek är tålig mot rötinfektion. Träd som har kraftig bladmassa prioriteras och trädet bör ha god balans mellan rot och krona. Detta förhållande bibehålls genom varsam friställning vid gallring. Underväxt som beskuggar de stamkvistade träden måste befrämjas. För högsta kvalitet är det viktigt att årligen ta bort vattskott som annars nedsätter virkeskvaliteten.
Se även ekblandskog, blandskog.
Användning: Virket är tungt, hårt och elastiskt. Splintveden är gulaktig, kärnveden gråbrun. Kärnveden är resistent mot röta. Veden är bandporig med grova porer och tydliga märgstrålar. Ekvirke används i dag främst till faner, möbler, snickerier och parkett, samt till båtbyggnad. Sämre kvaliteter används till bl.a. lastpallar, brännved och bränsleflis. Tidigare har virket nyttjats till bl.a. skeppsbygge, pålning under byggnader, möbler, golv, fönsterkarmar, trappor, manglar, kistor, vinfat, ekrar till hjul samt till de äldsta ekorna. Barken nyttjades vid garvning av skinn och ekollonen som föda för grisar eller som kaffesurrogat (ollonkaffe).
Skogsencyklopedin