miljö med hög halt av humusämnen och där mineralämnena är löst, inte hårt, bundna till humusämnena. Oftast avser dystrofa miljöer humusrika småsjöar i myrområden och en del barrskogsområden på kalk- och lerfattigt underlag. Växtnäring finns men är svårtillgänglig p.g.a. humusämnenas brunfärgning av vattnet, vilket gör att solljuset inte tränger ned mer än någon meter och nedbrytningen försvåras. Dessutom är dystrofa sjöar ofta stabilt temperaturskiktade (utom vår och höst). Syretillgången blir därför begränsande på botten. Sedimentation sker i form av dy eller torvslam.
Skogsencyklopedin