åtgärd för att försätta försumpad skogsmark i produktivt skick eller för att hindra att mark försumpas p.g.a. att tillrinningen av vatten är större än avrinningen. I det senare fallet minskar produktionen och det blir svårare att etablera ett nytt bestånd efter avverkning om marken inte avvattnas. Principiellt finns två olika former av dikning: skogsdikning och skyddsdikning. Skogsdikning avser markavvattning för att höja produktionen eller för att undvika försumpning efter avverkning i syfte att säkerställa föryngringen. Dikesobjekt måste väljas med hänsyn till miljö, biologi, teknik, juridik och ekonomi.
Skogsdikning (markavvattning): Vid skogsdikning försöker man nå balans genom att öka avrinningen med hjälp av avloppsdiken och tegdiken, eller minska tillrinningen med hjälp av avskärningsdiken och vattenfåror. Därigenom ökar produktionen. Verkan av dikningen är relativt varaktig. Enligt miljöbalken kräver markavvattning tillstånd från i första hand länsstyrelsen. I vissa fall kan också miljödomstolen pröva tillståndet.
Miljö, biologi: Marker bedöms med hänsyn till klimatiska förutsättningar och med hänsyn till andra intressen, såsom naturvård och sociala eller estetiska värden. Naturhänsyn vid dikning innebär att följande områden och arter under inga omständigheter får beröras: alla former av alkärr, rikkärr, lövdominerade översvämningsmarker och försumpade naturskogar med äldre lövträd, barrsumpskogar bör inte dikas och mindre partier av sådan skog ska inte dikas, myrpartier med genomrinnande bäckar eller med mycket videsnår, källor och bäckar, områden som utgör häckningsbiotop eller hyser smålom, svart stork, sångsvan, sädgås, grågås, trana, ljungpipare, dvärgbeckasin, myrsnäppa och dvärgsparv, områden som utgör spelplatser för orrar, jaktområden för lappuggla, slaguggla och större skrikörn, och betydelsefulla rastplatser för änder eller vadarfåglar, viktiga lekplatser för groddjur.
Tidpunkten för dikning bör övervägas noga. Trakter med mycket dålig bärighet bör tas på vintern. Undvik tiden för häckning om känsliga fågelarter störs. Vatten från dikning får ej ledas direkt ut i sjöar eller vattendrag utan skall om möjligt ledas in i annan försumpning eller via slamgrop och efterföljande överrinning.
Juridik: Markupplåtelse-, avvattnings-, kostnadsfördelningsfrågor måste beaktas. Ansvaret för utförande och underhåll måste klargöras. Observera att tillstånd från länsstyrelse, ibland också miljödomstol, krävs.
Ekonomi: Kostnaderna för projektet kan hållas nere om fasta och förflyttningskostnader minskas genom samordning. Objekt prioriteras efter lönsamhet eller annan målsättning. Dikningsekonomin beror framför allt av objektstorlek, dikenas längd och dimension, dikningsmetod, tillgänglighet för maskiner, behov av kompletterande arbeten (t.ex. sprängning och trumläggning), behov av kompletterande skogsvårdsåtgärder (t.ex. gödsling och skogsodling) samt av avsättningsläget. Eftersom dikning ofta innebär att improduktiv mark överförs till produktiv skogsmark, kan man se kostnaden för ett dikningsföretag som ett sätt att köpa skogsmark.
Dikningseffekten beror på de biologiska förutsättningarna. Den största tillväxteffekten får man på näringsrika marker. Genom gödsling kan resultatet förbättras ytterligare. Effekten gynnas av om marken redan är skogbevuxen, om torven är grund (mindre än 0,5 m) och om klimatläget är bra.
Teknik: Dikningsplaner är mycket viktiga för såväl mindre som större skogsägare. En dikningsplan kan avse såväl ett enskilt objekt som ett större skogsmarksinnehav. Objektvisa planer är lika viktiga för skogsgården som för skogsbolaget. I varje plan brukar ingå dikeskarta och en grävningstabell. Rekognosering, utsättning av dikessystemet samt sammanställning av planen inklusive karta eller skiss är den normala gången i utformningen av en dikningsplan.
Rekognosering av dikesobjekt är en insamling av uppgifter om dikningsområdets naturliga gränser, lutningsförhållanden, på- och avrinningsförhållanden, torvmarkstyp och mineraljordens beskaffenhet, torvdjup och torvens förmultningsgrad, eventuellt skogstillstånd, gångstigar, vägar och trummor, lämplig dikningsteknik och tidpunkt, annan åtgärd i samband med dikning.
Fältprotokoll för dikning innehåller noteringar om varje dikesdel med längd, dimension, slamgropar, slambäddar, torvdjup, trummors läge, dimensioner m.m.
Grävningstabell för dikning kan innehålla kolumner för nummer på dikesdel, längd, djup, bottenbredd, dagbredd, dosering, marktyp samt eventuell anmärkning. Dikessystemet måste alltid anpassas till terräng och önskad avvattning. Dikets dimensioner anges med bottenbredd, dikesdjup och dosering. Dosering av diken anger dikeskanternas lutning och uttrycks som förhållandet mellan dikesdjup och släntens bredd. Dosering anpassas till jordtypen. Stora diken i mycket löst material, exempelvis dyartad torv, fin sand.
Handgrävning av diken kan vara lämplig vid enklare och mindre omfattande dikesrensning i anslutning till översyn av dikessystem och vid mindre kompletteringsarbeten, särskilt på skogsgården.
Maskingrävning av diken är den allra vanligaste dikningsmetoden både för nydikning och dikesrensning. Metoden kan användas på så gott som alla marker. En stor fördel är att man med en och samma maskin kan göra ett helt dikessystem. Maskingrävning kan göras med traktormonterade eller bandgående grävmaskiner. Man kan välja mellan olika typer av grävskopor, t.ex. profilskopa eller grävskopa. Det finns också speciella skopor för dikesrensning. Samtliga skopor bör vara förstärkta i framkanten och försedda med lätt utbytbara tänder.
Sprängning av diken var under 1960-talet mycket vanlig, men medför tyvärr att dikena får ojämnt djup och luckra slänter. Metoden är trots detta ibland lämplig på små och svåråtkomliga trakter eller som komplement till andra metoder. Man spränger t.ex. för att klara stor sten, bergklackar och moränryggar.
Dikesfräsning används där torvlagret är tjockt och där torven innehåller liten mängd stenar och trädrester samt om torven är seg och stabil (lågt förmultnad). Metoden är särskilt lämplig för tegdiken och avskärningsdiken. Med lämplig fräs passar den även för vattenfåror. Jämfört med plogning ger fräsning bättre spridning av jordmassorna (inga vallar), mer formstabila diken (mindre justeringsarbete).
Utsättning av diken innebär att dikenas läge och lutning bestäms. Man utgår från den lägsta punkten i dikessystemet och avslutar vid den högsta. Man börjar med att sätta ut avloppsdikena och därefter de andra. Dikesdjupet i ett avloppsdike är normalt 80–100 cm. Vid större dikningsföretag får det ökas. Avskärningsdikena brukar normalt göras 70–90 cm djupa, tegdikena 60–80 cm samt vattenfårorna 30–50 cm. Vid risk för snabb igenslamning och igenväxning bör dikena göras ytterligare någon decimeter djupare.
Prestationen vid vinterdikning är något lägre än sommartid. I grävningsarbetet presterar bandgående grävmaskiner normalt något mer än traktorgrävare. De senare är däremot betydligty snabbare vid förflyttningar inom och mellan objekt.
Omfattning: Från att ha varit en mycket omfattande verksamhet, under depressionen på 1920-talet nydikades bortåt 10000 ha/år, har dikningen minskat mycket. Under hela perioden 1950–1990 nydikades c:a 3000 ha/år och idag kanske 1000 ha/år. Se även skyddsdikning.
Skogsencyklopedin