genom skärande bearbetning sönderdelade trädpartiklar avsedda som fast bränsle, även använt som synonymt med skogsbränsle.
/Nedanstående är uppgift ur SE 2000/
Huvuddelen av partiklarna i bränsleflis har storleken 5–50 mm. Sönderdelningen sker med knivverktyg (flishugg) till bitar med likartad storlek och tydliga snittytor. Bränsleflis kan indelas efter partikelstorlek i fin bränsleflis där huvuddelen av partiklarna har längden 5–15 mm, och grov bränsleflis där huvuddelen av partiklarna har längden 15–50 mm. Flisen kan specificeras med avseende på art eller ursprung, t.ex. grenflis, helträdsflis eller stubbflis.
Eldning: Bränsleflis används vid såväl storskalig som småskalig eldning. För att eldningen skall fungera utan stopp skall flisen hålla jämn fraktionsstorlek och helst vara fri från stickor och bitar, annars finns risk för att matningen till eldhärden stannar. De flesta anläggningar (panntyper) fungerar bäst om fukthalten är 20–30 %. För stokrar gäller att flis med lägre fukthalt än 15 % kan ge sintringsproblem och risk för höga kväveoxidhalter i rökgaserna. Flis med fukthalt över 35 % ger dålig förbränning och låg panneffekt samt höga halter polyaromatiska föreningar i rökgaserna. Förugnar klarar (vissa t.o.m. fordrar) fuktig flis för att inte bränslemagasinet skall ta eld. Skruvmatade förugnar kan ställas in så att flis med olika fukthalt kan eldas. Rosterpannor kräver jämn partikelstorlek och föga sintringsbenägen aska, om inte rostret är av rörlig typ. Fluidbäddpannor är tämligen okänsliga för flisens kvalitet och kan regleras att ge hög verkningsgrad. En olägenhet är att de ger större mängder lustgas (N2O), vilken är en växthusgas, än andra panntyper.
Skogsencyklopedin