avser eldens påverkan på marken, dvs. hur mycket av markens organiska material som förtärs av elden. Bränningsdjupet beror framförallt på hur djupt bottenskiktet och humuslagret har torkat. När flamfronten passerar förtär elden främst mossor och lavar och vid mycket torra förhållanden även det övre humusskiktet. Är det tillräckligt torrt sedan flamfronten passerat, kan en efterföljande glödbrand förtära det mesta som återstår. Dödliga temperaturer för växter (60–70 °C) förekommer inte djupare ner i humusen än 2–3 cm under själva glödbranden. När fukthalten sjunker under 100 % ökar humuskonsumtionen successivt och vid fukthalter av c:a 35 % är det oundvikligt att så gott som allt organiskt material bränns bort. Detta blir vid mindre torra förhållanden ofta fallet i s.k. brunnar runt träd. Hur mycket av marklagret som brinner bort och hur djupt ned dödliga temperaturer tränger har stor betydelse för markvegetationen, då överlevnaden bland dessa arter till stor del sker under markytan (liksom för många insekter, kräldjur och smågnagare), genom underjordiska rhizom (jordstammar) och rötter eller som begravda frön och sporer. Ju större bränningsdjup desto bättre är också förutsättningarna för en nykolonisation via frön. Jfr brandregim.
Skogsencyklopedin