skador på mark, träd och övrig vegetation orsakade av brand. Brandskador på träd består dels av skador på kambiet, dels skador på barr eller blad. Den mest avgörande faktorn för brandskadornas omfattning är brandintensiteten. Med ökande intensitet får elden allt större effekt på trädskiktet (större barrförlust och större kambieskador). Varje ökning av intensiteten ger en höjdledsförskjutning av gränsen för letala barr-/bladskador (uppkommer vid ungefär 60 °C), om allt annat är lika. Det finns dock två faktorer som gör att en viss intensitet (eller flamlängd) inte alltid ger en och samma barrdödsgräns: vinden och lufttemperaturen. Med ökande vind lutas rökplymen allt mer och är då kallare när den väl når upp i kronskiktet. Om barrdödsgränsen ligger vid 18 m under vindstilla förhållanden sjunker den till under 10 meter vid en vindstyrka av 5 m/sek, förutsatt att man fortfarande har samma brandintensitet (flamlängd). Även lufttemperaturen vid brandtillfället spelar in. 10–15 °C högre lufttemperatur ger en så stor ökning av temperaturen i trädkronorna, att branden kan resultera i skador fem meter högre upp på träden. Bränder med låg intensitet kan lämna vuxna träd nästan helt oskadda, medan plantor och fältskikt nästan alltid dödas även vid mycket lågintensiva bränder. Träd med tjock bark och högt ansatt krona (t.ex. vuxen tall med skorpbark) klarar högre brandintensitet. Gran, glasbjörk och unga tallar tål bränder med låg intensitet, men inte bränder med något högre intensitet. Barrträden tål ganska stora förluster i kronan utan att riskera livet. För tall går gränsen för besvärande förluster vid c:a 50 %. Barrförlusterna sätter dock ned vitaliteten och påföljande angrepp av insekter kan ta död på träden.
Dödliga temperaturer för växter (60–70 °C) förekommer inte djupare ner i humusen än 2–3 cm under själva glödbranden. Se även skogsbrand, brandintensitet.
Skogsencyklopedin