uppskattning av växtplatsens förmåga att producera virke. Tidigare talade man om markens godhetsgrad.
Fram till 1970-talet tillämpades allmänt systemet för bonitering enligt Tor Jonson från 1914. I diagram över beståndens medelhöjd och totalålder indelas skogsmarken i bonitetsklasser. Där anges bördiga marker med låga siffervärden (I och II) och magra marker med högre siffror (VII och VIII). För var och en av Jonsons bonitetsklasser finns angivet en idealproduktion uttryckt i m3sk per hektar och år (se bonitet).
Bonitering sker numer vanligen enligt Skogshögskolans boniteringssystem, som är det dominerande boniteringssystemet. Boniteten beräknas i två steg. Först bestäms ståndortsindex, därefter bestäms boniteten i m3sk/ha och år. Boniteringsarbetet består i att lägga ut provytor och välja metod för att bestämma ståndortsindex för varje provyta. Beståndets egenskaper på provytan bestämmer om boniteringen skall ske med ledning av höjdutvecklingskurvor, med interceptmetoden eller utifrån ståndortsegenskaperna. Tabeller finns för översättning mellan Tor Jonssons system och Skogshögskolans system.
Bonitering med höjdutvecklingskurvor bygger på att man genom övre höjd, brösthöjdsålder och geografisk region kan skatta ståndortens bonitet. Till detta behövs höjdmätare, relaskop, tillväxtborr (för kontroll av slutenhet) samt höjdutvecklingskurvor. Dessa framgår av en boniteringshandledning.
Bonitering med interceptmetoden bygger på att man genom att mäta interceptet (längden av fem årsskott ovan 2,5 m höjd) på utvalda träd, slutenhet och genom kännedom om vissa ståndortsegenskaper kan skatta ståndortens bonitet. Till detta behövs höjdmätare eller decimetergraderad stång, relaskop (för kontroll av massaslutenhet i bestånd med över 5 m höjd) alternativt s.k. röjsnöre (för kontroll av arealslutenhet i bestånd med mindre än 5 m höjd), kännedom om ståndortens höjd över havet (för gran även breddgrad), markvegetationstyp, rörligt markvatten samt interceptkurvor.
Bonitering med ståndortsegenskaper bygger på att man genom omfattande kännedom om ståndortens egenskaper och förutsättningar kan skatta ståndortens bonitet. Nödvändiga hjälpmedel är spade, lutningsmätare (ofta inbyggd i höjdmätaren) och detaljerad handledning samt värdetabeller och nomogram för ståndortsindex. Vegetationstyperna som återspeglar näringsutbudet är i fallande skala högörttyp utan ris, lågörttyp utan ris, högörttyp med ris, lågörttyp med ris, mark utan fältskikt, bredbladig grästyp, smalbladig grästyp, starr-fräkentyp, blåbärstyp, lingontyp, kråkbär-ljungtyp och fattigristyp (se dessa, vegetationstyp).
Bonitering av torvmark: De olika typerna av torvmark har alla en tämligen karakteristisk vegetation av örtris och träd. Torvmarkens möjligheter för virkesproduktion efter dikning kan bedömas genom bonitering med hjälp av vegetationstypen och klimatläget (T-sum). Syftet med torvmarksbonitering är att klassa marken i typer med olika produktionsförmåga efter dikning, genom att notera de växter som finns på marken. Om vegetationen ger intryck av frodighet, är den skogliga produktionsförmågan stor. Omvänt tyder oväxtlig och artfattig vegetation på låg bonitet. Vegetationstyperna som återger förutsättningarna för en hög dikningsbonitet är i fallande skala högörttyp, lågörttyp, blåbär-fräkentyp, högstarrtyp, lingon-odontyp, klotstarrtyp, lågstarrtyp och rosling-tranbärstyp (se dessa). En mer noggrann bedömning kan göras med ledning av de krav olika växter har på en växtplats. Vår kännedom om enskilda växters krav är grunden för boniteringssystemet för torvmark. Boniteringen består av tre moment: (1) bestämning av markens bonitetsklass utifrån ståndortstypen, (2) bestämning av klimatläget utifrån temperatursumman, (3) bestämning av skogsdikningsboniteten i m3 per ha och år. Se även bonitet, boniteringssystem.
Skogsencyklopedin