växtdel hos fanerogamer och ormbunksväxter i vilken bland annat fotosyntes och utbyte av koldioxid och vatten med luften sker (jfr barr). I motsats till rötter och stammar tillväxer bladet tills det nått sin färdiga form, sedan stannar tillväxten (begränsad tillväxt).
Vissa växter (Thujor, Cupressus, Eucalyptus) har distinkt olika blad i juvenilstadiet mot vad de senare får i adultstadiet.
Det yttersta cellskiktet på ett blad är epidermis. Epidermis saknar som regel kloroplaster. I detta cellskikt finns också klyvöppningarna som omges av ett par slutceller. Genom klyvöppningarna upptar växten koldioxid och avger syrgas och vattenånga (se andning). Som ett skyddslager utanpå bladet finns ett skyddslager av kutin, kallat kutikula, och utanpå den som regel ett skyddande vaxlager. Ofta finns också hår, kallat trikomer, på utsidan av epidermiscellerna. De klorofyllhaltiga celler som i bladet kallas mesofyll. Mesofyllet delas i många fall upp i palissadvävnad (palissadparenkym), med långsträckta mot ytan vinkelrätt ordnade celler, och svampvävnad (svampparenkym) med mindre långsträckta celler. Mesofyllet står i kontakt med bladnervernas (ledningssträngarnas) xylem och floem. I xylemet sker vatten- och näringstransporten från rötterna och i floemet sker transporten av organiska ämnen som bildats vid fotosyntesen. Mellan mesofyllcellerna finns intercellularerna som via klyvöppningarna hänger samman med ytterluften.
Olika bladtyper hos fanerogamerna är hjärtblad (groddblad) vilka är de första bladen som ett groende frö utvecklar, lågblad som sitter lågt på t.ex. jordstammar, högblad som sitter vid blommor och i blomställningar samt de ”vanliga” bladen, kallade mellanblad. Mellanbladen sitter i en bestämd ordning. De sitter antingen enstaka, kallat strödda eller spiralställda blad, två och två mitt emot varandra, kallat motsatta blad, eller flera blad på samma nivå runt stammen, kallat kransställda blad. Ett helt mellanblad består av bladfot, bladskaft och bladskiva. Bladfoten fäster mot stammen och är, som hos gräs, ibland utbildad till en bladslida eller till stipler vilket är två små bladlika bildningar.
Blad som har en enda bladyta kallas enkelt blad. De kan dessutom vara hela (jfr björk), parflikiga (jfr ek) eller handflikiga (jfr lönn). Blad där bladytan består av flera småblad kallas sammansatt blad, de kan vara fingrade eller parbladiga (jfr ask).
Hos gräs och andra enhjärtbladiga växter är bladets ledningssträngar oftast parallellnervigt, medan det är fjäder- eller handnervigt hos tvåhjärtbladiga.
Formen varierar mycket och man kan nämna jämnbreda, lansettlika, äggrunda, njurlika, pillika och hjärtlika (jfr lind) blad.
Kanternas utseende bidrar också till benämningen av bladet. Ett blad med en hel, obruten kant kallas helbräddat (jfr bok), medan andra har en kant som är sågad (jfr glasbjörk), tandad eller naggad.
Undersidan av ett blad eller sidoskott, egentligen den sida som är vänd från stammen kallas abaxial, ovansidan, egentligen den sida som är vänd mot stammen, kallas adaxial.
Barrträdens blad (barr) är långa, smala och oftast spetsiga men hos vissa är de fjällika. Mesofyllet är också annorlunda utformat och har en ganska kompakt struktur.
Skogsencyklopedin