bränsle där biomassa är utgångsmaterial. Bränslet kan ha genomgått kemisk eller biologisk process eller omvandling. Det kan även ha använts för andra ändamål tidigare. Biobränsle kan exempelvis vara pellets, spån och briketter. Kol och olja räknas dock inte dit.
/Nedanstående är uppgift ur SE 2000/
Biobränsle kan delas upp i undergrupper beroende på ursprung (returpapper, avlutar, vassbränsle, halmbränsle, torv, trädbränsle, rötgas inklusive etanol, metanol och rapsolja). Andra icke heltäckande indelningar härleds ur tillverkningsmetod (bränsleflis, bränslekross), hanteringsenheter (bränslebal, bränslebunt), fraktionsstorlek (bränslespån, bränslepulver). Rivet biobränsle (bark, energigräs, halm eller vass) har sönderdelats med valsar eller slagor till bitar av varierande storlek. Biobränslen inklusive torv svarar för ungefär 25 % av den tillförda energin i landet. Bärare av bioenergi kännetecknas av att vara förnybara.
Energibärarna kan förekomma i många skepnader: fasta bränslen (ved, briketter, vedpulver, träkol och halm), flytande bränslen (metanol, etanol, dieselbränslen och syntetisk bensin) samt gasformiga bränslen (olika gasblandningar där huvudkomponenten är metan). De fasta bränslena kan tekniskt förädlas till högre energivärde per vikt- eller volymenhet, bättre förbränningsegenskaper och bättre miljöegenskaper genom att råvaran flisas, pulvriseras eller kompakteras (pelletar och briketter) eller genom att själva råvaran förändras genom exempelvis pyrolys varvid man får fram träkol och brännbara gaser. Produkten får ett mycket högt värmevärde och goda förbränningsegenskaper.
Miljöeffekter: Förbränning av biobränslen ger utsläpp av kolmonoxid, koldioxid, kväveoxider, kolväten och sotpartiklar, i synnerhet vid småskalig förbränning i olämpliga pannor. Förbränningen kan därför utgöra ett stort miljöproblem. Internationellt är det största miljöproblemet med biobränslen att vedtäkt i u-länderna ofta leder till erosion och utarmning av marken. Uppemot 2 miljarder människor antas lida mer eller mindre svår brist på bränsle. Till biobränslenas miljöfördelar hör att användningen inte ger någon nettoökning av koldioxid i atmosfären. Det oxiderade kolet som bildas vid förbränning motsvarar i mängd det oxiderade kol i atmosfären som inlagrats i växterna genom fotosyntesen. Det frigjorda oxiderade kolet fixeras åter av växterna i fotosyntesprocessen och ett kretslopp uppstår. Ökad förbränning av biobränslen påverkar därför inte jordens värmebalans (jfr växthuseffekten). Inte heller nedfallet av försurande svavelföreningar kommer att öka tack vare att svavelinnehållet i de flesta typer av biomassa är lågt.
I skogsnäringens historia hade biobränslen sin användning vid framställning av träkol till järnhantering. I modern tid används biobränslen till uppvärmning, till processenergi vid massa- och pappersbruk och som fordonsbränsle. Den viktigaste skogliga primärproduktionen av biobränsle är växande träd i naturliga bestånd. Dessutom produceras bioenergiråvara i energiskogar. Tillsammans med returlutar ger skogsindustrins biprodukter (spån, flis, bark och virkesrester) ett mycket stort energitillskott. På landsbygden är ved av tradition och tillgänglighet en viktig energikälla för uppvärmning.
Skogsencyklopedin